God morgon mina vänner! Efter att ha läst andra skribenter här på forumet blev jag tveksam till om jag skulle posta om mig själv. Min första impuls var att mina problem är kattskit jämfört med vad många går igenom. Men sedan bestämde jag mig för att vara självisk för omväxlings skull. Det är trots allt min verklighet och nu har jag mått dåligt väldigt länge.
Vet inte riktigt vad jag skall säga eller var jag skall börja. Har provat att få ut mina tankar i skrift förut och det blir lätt långt och lätt osammanhängande. Jag skall iaf göra ett försök. Måste få skriva lite i terapisyfte.
Nu sitter jag här igen, 07:15, framför datorn. Hela natten har jag fördrivit framför TV och dator. Inget konstruktivt har jag uträttat, endast slagit ihjäl tiden. Men det är så tryggt. Under natten vet jag att inga krav kommer att ställas. Hur fantastiskt skönt det är att veta att ingen kommer att ringa eller besöka, det känns så befriande. Det är min safe-zone.
Under de senaste månaderna har jag hamnat i situationer som varit mycket påfrestande för mig. Aspekter av det mänskliga samspelet som jag inte klarar av. Började självmedicinera med alkohol för att orka med, vilket jag förstår inte är hållbart i längden. Har läst mycket på nätet om psykiska sjukdomar och är övertygad om att jag lider av GAD.
Jag hade egen lägenhet och jobb långt hemifrån. Men sakta men säkert insåg jag att det inte skulle gå längre. Så nu bor jag hemma hos mina föräldrar igen. Erfarenheterna har dock gett mig nya perspektiv, nu har jag insett vilka jätteproblem jag dragits med. Här hemma i den skyddade miljön där jag kan välja bort ett "riktigt" liv nästan helt och hållet klarar jag mig just nu.
Mina ångestproblem är jobbiga nog. Men tyvärr slutar det nog inte där. Orkeslöshet och meningslöshetskänslor har invaderat mitt sinne de också.
Om jag är ute med kompisar så mår jag dåligt och grubblar. Det känns så fruktansvärt olustigt många gånger. Inte bara är det ansträngande att vara social, det är hemskt otillfredställande. Orkeslösheten gör att jag knappt kan ta mig för något, även om det är saker jag klarar av rent teoretiskt.
Fyfan, jag börjar tappa tråden nu känner jag. Detta jag upplever, det kommer aldrig fram riktigt när jag skriver ner det. Känns hemskt att ha alla dessa instängda känslor och tankar som jag inte kan dela med mig av
Det får nog räcka där då för stunden.
En sista sak jag vill nämna i sammanhanget är att mitt minne har blivit sämre. Vet inte om det har något samband med mina övriga problem. Ibland kan det vara väldigt dimmigt när jag skall försöka minnas något som hänt nyligen. Detta är hemskt deprimerande.
aja, det får duga.
mvh