flamh

jag måste få skriva av mig och jag vill bara att någon av er ska förstå, för ingen runt mig förstår.
mina ögon är rödare än rubiner och jag har ont i halsen av all gråt och jag gråter än, det finns inget stopp.
jag vet inte vad jag ska göra, jag faller ihop nu. jag klarar inte av något längre. jag förstår inte varför det aldrig tar slut. varje dag får jag kämpa för något som funnits där sen jag var liten, sex år. jag är femton nu.

jag är så rädd för allt. jag är rädd för att resa iväg, rädd för att komma ur rutin, rädd för sjukdomar, rädd för att vara rädd för sjukdomar, rädd för framtiden, rädd för ensamhet, rädd för folk. jag vill krypa upp någonstans och bara försvinna för jag vill inte vara rädd mer.
min ångest och oro ger ifrån sig massa konstiga symptom. jag är konstant yr om jag inte är upptagen och har tankarna någon annanstans och jag ORKAR inte vara yr mer. det känns som att det gungar inom mig.
jag får huvudvärk, jag blir trött och utmattad, ledsen och nedstämd, illamående, lägger av att äta. jag är så fruktansvärt rädd att det här är någon farlig sjukdom, men alla säger att det är psykiskt. det är inte någon som tar mig på allvar längre för att jag är så hypokondrisk av mig.
kan det vara ångestsymptom?

kan tillägga att igår kväll hände en VÄLDIGT stressig sak, vi blev "rånade" och jag blev helt fruktansvärt yr, mina ben ville knappt bära mig när jag gick och när jag låg ner var jag tvungen att ligga på mage och ha ena handen i golvet för att känna att jag inte flöt iväg totalt. det var extremt läskigt, så OM de tär psykiskt så kanske det jag känner av hela tiden men inte såhär mycket är ångest och det igår var en panikattack?

mamma bara fräser åt mig om jag säger att jag inte mår bra, för att "hon inte orkar gå igenom det här en gång till, hon har fått stå ut med för mycket redan" och det gör mig ganska arg och besviken. vadå hon? det handlar inte om henne. det är inte hon som får kämpa hela tiden men ändå bryter ihop. jag förstår att det är och har varit jobbigt för henne också, men hon borde inte klaga. hon borde verkligen inte det.
därför försöker jag hålla ihop allt framför henne men när hon inte ser gråter jag som ett litet barn, helt hejdlöst.

jag funkar inte med folk här, ingen förstår och ingen vet vad jag går igenom utan ser mest på mig och tycker att jag är dum i huvudet.

jag vet inte vad jag ska göra, kan inte längre, vet inte.
feels like i'm carrying the world on my shoulders.

__________________
det kunde ha varit värre