Jag håller med om att allt inte är svart eller vitt. Det är en komplicerad uppgift att lösa varje enskild konflikt barn emellan. Mitt huvudsyfte var dock att det idag ligger ngt slags konsensus att direkt avkräva en ursäkt från det felande barnet, och att det då kan bli ett ord laddat med något helt annat än den medkänsla som är eftersträvansvärd.
Visst är i allmänhet positiv uppmuntran det viktigaste att fokusera på för att belöna bra beteenden. Lika som man förstått länge att man bör formulera sig så man slipper använda negativa ord som t ex ”inte”, och istället vända på det till vad man får göra istället för inte göra om möjligheten finns i en situation där man tillrättavisar ett barn.
Det ni gjorde med barnet i ditt exempel Frida, är bara att applådera! Barn törstar ju efter uppmärksamhet och då är ju uppmärksamhet för dåligt beteende bättre än att inte synas alls. (förresten, vuxna är inte alltid undantagna de heller).
Men när jag pratar om att lära barn empati så handlar det om så mkt mer än att välja vad man uppmärksammar och vad man berättar. Det handlar om kroppsspråk, tonlängen och visade känslor från främst föräldrarna som triggar igång den empatiska reflektionen och utvecklingen hos ett barn.
Jag vet att det finns forskning som påstår att barn inte kan känna sig in i hur andra känner sig före en viss ålder. Jag tror det är en olycklig utgångspunkt (jag påstår nu inte att det är din utgångspunkt). Empati är inget som plötsligt öppnas en vacker morgon när ett barn vaknar vid en viss ålder. Ett barn kan börja bli empatikännande tidigt. Däremot är det till en början begränsat både i grad och tid. Det händer så mkt med deras tankar. De kan byta fokus på känslor likaväl som andra tankar. Tänk bara på hur snabbt ett storgråtande barn plötsligt kan bli glad igen i vissa fall. Likaså kan empatin och förmågan att känna sig in i andra vara närvarande i tidig ålder, fast kanske inte lika mkt vid varje tillfälle.
Jag hade själv många sådana känslor när jag var liten. Jag minns hur jag tidigt, vid bara några år funderade kring det och har alltid haft lätt att sätta mig in i andra människors och djurs känslor samt lätt att läsa andras ansikten. Jag lärde mig genom att läsa av min mamma, hur hon reagerade på rätt och fel, med det kroppsspråk som följde. Hon är mjuk och känslosam, men nästan aldrig arg på något eller någon.
Min bror har ett par tvillingar, flicka och pojke 3,5 år gamla. Det finns massor intressant att berätta om dem, men jag tänker särskilt på en sak förra året. Mamman blev arg på flickan för att hon rivit sönder en bok och skällde på henne så hon grinade. Då kommer pojken fram och säger: ”Det var inte J som hade sönder den.....det var jag.....”. Trots att han såg vad det innebar att vara den skyldiga så tog han alltså på sig det, hur kan det komma sig? Mamman blev smått paff och kunde ju så klart inte skälla vidare på honom när han självmant erkänt – men det visste ju inte han på förhand att han skulle skonas.
Vidare tror jag på att man inte behöver hemlighålla för barnen hur de själva fungerar. Det finns 40-åringar som får en bokstavsdiagnos och får sedan frid när de förstår varför de varit som de varit hela sitt liv. Jag tycker inte det är fel att hålla en dialog med barn när de blir stora nog att förstå resonemang (vilket man också allmänt kan träna dem i) och rätt och slätt förklara lite om de faser de går igenom när deras hjärna utvecklas med egen vilja och sådant. Det är inget fel tror jag om de vet om varför de tenderar att bli obstinata ibland. Inte för att man därefter till varje pris ska stävja detta beteende och hänvisa till det logiska resonemang man redan pratat om. Nej, i korta drag går det specifika fallet ut på att man berättar om varför de gör som de gör, men också att man tänker tillåta dem vara så, för det är en del i deras utveckling. Dock berättar man att man sätter en gräns. När gränserna nås ibland så sätter man stopp och samtidigt motiverar varför och försöker resonera med barnet varför han/hon gör det aktuella. Lugna ned, ha en dialog och avsluta med något trevligt efter en konstruktiv dialog. Visst kan det mesta låta lätt i teorin, men det är ingen anledning till att låta bli att försöka, för om man lyckas så tror barnet slipper gå igenom onödigt mkt ångest under sin uppväxt och barnet kan använda större delen av sin energi till positiv sådan (även föräldrarna).
Det lustiga är att vuxna inte sällan pratar över huvudet på sina barn till andra vuxna att ”Kalle/Lisa är inne i en jobbig fas nu”. Så står två vuxna mammor eller pappor och pratar om gemensamma erfarenheter om detta. Barnet hör det, men den enda slutsats de kan dra av det är att de är jobbiga och dåliga. Då är det bättre att man för diskussionen med barnet istället så gott det går, så det förstår sig själv så långt det är möjligt.
Förresten, när jag talar om barn i förskolan så talar jag aldrig om 1-åringar. Min bestämda uppfattning är att barn inte bör gå i förskola före ca 2,5 års ålder. Personligen kommer jag inte sätta ett eventuellt framtida eget barn på dagis alls – jag vill själv aktivt deltaga i denna för barnets viktiga start i livet och inte lämna det åt slumpen och hålla tummarna att förskolan gör ett bra jobb. Men för dem med i alla fall hyfsade ambitioner med sitt barnskaffande så anser jag att 2,5 är smärtgränsen, och det är väl ungefär från den åldern och uppåt som jag anser inledande text i tråden lämpar sig för.
__________________
Hobby-filosof...
|