Frida.L

Hej alla aktiva i denna diskussion.

Ni har alla taigt upp bra reflektioner om barnuppfostran och jag ska skriva lite om hur jag tänker och har erfarenhet från.

Jag är av tron att allt inte är svart eller vitt, visst finns det grundläggande värderingar (som att man inte slår) men det finns många gråzoner i barnuppfostran och pedagogiskt arbete med barns utveckling. Detta först och främst för att barn Är olika, dem är olika känsliga och reagerar olika på olika beteenden. Sedan för att barnen befinner sig i olika utvecklingsperioder. När ni talar som små barn på förskolan så antar jag att det handlar om åldrarna 1-3 år, på en avdelning med 16 1-3 åringar finns det många olika styrkor och svagheter hos barnen, personligheter och utvecklingsstadier. Därför kan jag inte tillrättavisa blyga Kalle på 1 år likadant som jag skulle göra med buffliga Lisa på 2,5 år. Jag måste först tänka efter varför barnet som gjorde fel gjorde det, det finns många olika orsaker till varför barn gör något i våra ögon sett negativt. Det kan vara för att barnet känner sig missförstått, är arg, glad, orolig, behöver få uppmärksamhet, testar var ramen för okej beteende ligger eller ger uttryck för någon annan känsla. Därefter får jag besluta mig för hur jag ska hantera detta, genom att bli arg på barnet, genom att uppmuntra det andra barnet till att säga ifrån själv, låta dem lösa det själva, ta bort barnet därifrån och säga till, eller ta bort barnet därifrån och ignorera det, eller genom att locka barnet till att komma och göra något annat. Oavsett vad jag väljer så är syftet att barnet känner sig stärkt och utvecklas sitt sociala samspel. Vill tillägga att efter en tillrättavisning som att bli arg måste man sedan när barnet är redo, visa att nu har du lärt dig, jag tycker om dig ändå och nu kan vi göra något roligt tillsammans. Men det ska absolut inte göras för att den vuxne har dåligt samvete för tillsägelsen (vilket det ofta missbrukas som).

Angående förlåt eller inte så bör man först tänka på om barnet har nått utvecklingsstadiet där barnet kan känna empati och förstå och sätta sig in i kompisens känslor. Jag anser att det viktigaste är inte ordet förlåt utan att barnet förstår vad den har gjort, att det var fel och att barnet får lära sig hur den ska agera nästa gång. Det är dock viktigt att lära sig att man måste be om förlåtelse på något sätt, dock när det andra barnet är mottagligt. Genom att ge en kram, ge en leksak, säga ordet eller bygga upp tornet som man har rasat. Detta blir ändå kluvet då barnet som sårat och känner skuld vill visa förlåtelse efter en stund, och då det andra barnet kanske redan har gått visare och glömt vad som skett. Oavsett så är det viktigt för barnen och hela barngruppen att få se dem andra agera och visa förlåtelse på olika sätt.

Jag håller med om att vuxnas beteende visar sig genom barnen, det som vi vuxna bör tänka på är att hitta en balans mellan att ge barnen den frihet de behöver samtidigt som vi ska ge dem fasta ramar som de också behöver utan att kränka dem för deras bristande erfarenhet.

På frågan om man ska lära barnen empati just när dem har gjort något fel eller inte. Så anser jag att det är bäst med småbarn att lära dem saker när dem inte är i känslan så att säga. Att man leker, talar, läser om bra beteende och empati när barnet är på en bra mottaglig nivå och därmed kan man ge det "dumma" barnet en chans att visa sig som positiv i gruppen tex. genom att dem får massera varandra. Man bör vara tydlig med var ramarna för olika handligar och beteenden finns, barn behöver få höra nej och få lära sig att ta motgångar. Men jag anser att man först ska fokusera på det positiva med barnet och stärka dem utifrån dess intresse och starka sidor.

Ett exempel: jag arbetade med ett barn som var orolig, våldsam mot andra barn, inte lyssnade på tillsägelser. Vi vuxna fann oss själv med att bara säga nej, nej utan någon förändring. Barnets förändring låg i våra händer och vi var tvugna att reflektera över vårat beteende för att ge barnet en chans att förändra sig. Dagen efter hade vi en pedagog som fokuserade på barnet helt och hållet, ignorerade alla dåliga saker som barnet gjorde (utan att andra barn blev kränkta), tittade bort och slutade prata med barnet. När barnet gjorde något positivt så pratade vi, berömde, skrattade, lekte och stimulerade barnet till max. Det tog 1-2 veckor sedan hade barnet förändrat sitt beteende och märkte att han fick mer uppmärksamhet när han gjorde något positivt än negativt och hans slutade vara "besvärlig". En lång historia kort men vi hade kunnat välja flera olika vägar för att få honom att sluta slå, skrika och störa. Men den väg som vi valde för detta barn visade sig vara just rätt för det som han behövde. Det vill säga mer uppmärksamhet.

Detta är ett mycket intressant ämne för mig och diskussionen kan fortsätta länge men nu har jag delget några av mina tankar om ämnet. Fortsätt ifrågasätta barnuppfostran, den behöver ständig utveckling då samhället också förändras.

Hälsningar Frida

__________________
Frida är utbildad pedagog NLP terapeut. Hon arbetar med barn och ungdomar upp till 18 år och med föräldrar.
Med kognitiv inriktning arbetar hon bland annat med beteendesvårigheter, ångest, depression, självkänsla, oro, tvångstankar och skilsmässosvårigheter.
Du som förälder kan få handledning av Frida om hur du bland annat kan kommunicera och förstå ditt barn och ungdom bättre.
Vill du ha kontakt med Frida? Ring 0702-897027 eller maila frida@comunicera.se