Jag har verkligen en fobi för sprutor, och inte rädd utan jag känner panik såfort någon pratar om sprutor. Och tyvärr så har jag oftast nageltrång vilket gör att jag måste opereras, och nageltrången är en stor anledning till att min fobi är värre.
Första gången opererades jag på vårdecentralen, då var det bara lokalbedövning, och jag kände att jag inte kunde andas när jag fick sprutan och det var som om världen gick under. Sen fick jag lov att ta sprutan IGEN för bedövningen inte tog. Och då gjorde de ont igen, men bedövningen tog aldrig, men dom operarade ändå och jag kände hur dom "skar" bort svallköttet och jag bara skrek och skrek.
Så varje gång jag tänker på sprutor nu så är det den där smärtan jag kände som ger mig panik.
Och jag ser inte hur jag skulle komma loss från min fobi genom att möta min fobi, för om jag får reda på 2 veckor innan jag ska ta en spruta så får jag en panikattack ( eller jag tror det är det, andning och hjärtslag ökar och jag blir svimmfärdig och gråter i total panik) Sen så gråter jag varje natt och när d-day kommer så måste flera stycken se till så att jag andas under tiden som sprutan tas. Oftast så svimmar jag.
Ska jag leva såhär hela mitt liv? Jag vill vara ute och resa runt i världen, men då måste man oftast vaccineras. Och nu vill mamma att jag ska ta sprutan mot livmoderscancer...
|