Citat:
Ursprungligen postat av Venom
Jag är så tjock/fet. Jag har börjat träna nu i alla fall och har inte ätit godis/druckit dricka på 39 dagar. men äter dock fortfarande bullar, kakor etc. och jag äter nyttigare bröd.
men jag vet inte hur jag ska göra för att få en kropp som jag vill ha. Jag ha en plattare mage. min mage är helt... stor. jag bryr mig knappt om vad andra tycker om min kroppsstorlek, utan jag tänker på vad jag själv tycker. och jag är verkligen obekväm med denna kropp jag har. det är så obekvämt med en så stor mage som jag har. ok, jag är inte jätteöverviktig. sist jag vägde mig, vilket var i somras, så vägde jag ca 52 kg. jag är 157 cm, så då är det väl en aning övervikt. eller? fast jag tror att jag har gått upp i vikt. förr brukade jag låta bli att äta normalt mycket så att magen skulle bli lite mindre. åt aldrig lunch i skolan från 8an till första månadenpå gumnasiet eftersom jag inte kunde äta bland så många främmande människor. men nu äter jag frukost, skollunch och middag. men ibland händer det att jag överäter. jag blir uttråkad och känner mig hungrig, fast jag egentligen inte är hungrig. så då börjar jag äta i alla fall.
jag är svag. jag har dåligt tålamod. när jag börjar på något nytt så slutför jag det aldrig, förutom slutandet med godiset och drickan då...
jag vill gå till ett gym, men är för blyg. jag vill vara ute och jogga/springa, men är för blyg.
jag har så dåligt självförtroende. jag har i hela mitt liv haft det. men jag börjar acceptera hur jag ser ut, om man inte kollar på vikten. jag vet att jag skulle må mycket bättre om jag hade en kropp som jag var nöjd med. jag vet bara inte hur jag ska få den kroppen...
jag att jag borde vara nöjd med hur/vem jag är. men jag klarar bara inte av det...
|
Hej!
Jag blir ledsen och förtvivlad när jag läser ditt inlägg. Jag förstår att det är jobbigt för dig men jag har svårt att tro att ditt problem sitter i vikten. I min värld är du helt perfekt!
Jag själv däremot är en snart 43-årig tjej som nu ligger på ett BMI på över 34. Jag vet inte hur gmmal du är men jag själv började banta när jag var 15 år gammal. Då vägde jag 57 kilo till mina 1,60. Jag vill därför höja ett varningens finger för dig. Tänk på vad du gör!
Är det självkänslan som är problemet; fine. Ta då itu med det på något bra sätt med hjälp av stödsamtal, terapi m.m men förlägg inte problemet till din vikt. Det är säkert lättare sagt än gjort men tro på en som varit där....Du bör vara jättefin i kroppen med den vikten du har! Har du ingen kompis som kan ta med dig på en joggingtur eller på någon annan träning. Träning gör ju att man mår mycket psykiskt bättre också utöver de positiva fysiska effekterna man får av träning.
Jag själv började banta med viktväktarna när jag var 18 år. Då hade jag redan bantat flera gånger och ökat min vikt från 57 kg till 62 kg. Viktväktarna tog gladeligen emot mig och jag gick ner till 57 kilo igen. Efter det började mitt jojo-bantande för jag höll givetvis inte min vikt eftersom jag ätit så lite under vikminskningsfasen. (På den tiden för ca 25 år sedan var VV.s schema oerhört strängt - inte som idag). Jag gick snabbt upp det jag hade gått ner och fick börja på nytt igen. Efter några år hade jag ökat min vikt till över 70 kilo och grät floder. Nytt medlemsskap i VV och ny viktminskning. Så har det hållt på genom åren. För varje kur jag genomgått har jag ökat upp min vikt. De senaste åren har jag gjort försök med Viktväktarna, Xtravaganza, Nutrilett, GI - ja allt. Är nu uppe i stadiga 88 kilo och det är naturligtvis jobbigt.
Vill inte att DU ska behöva få den viktökningskarriären jag haft och därför skriver jag. SNÄLLA! Var ärlig mot dig själv! Du är INTE överviktig alls, snarare tangerar du nedre gränsen.
Lycka till!