belladonna

Vad gör man när man har vaknat upp på livets bakgård och inte längre känner igen sin tillvaro? När världen har blivit en parodi, en surrealistisk värld. Där små barn fantiserar om att ta livet av sig som Marilyn Monroe i sina (inte mammas) stilettklackar. Där äldre bojkottar rynkor och sprutar botox istället för att gulla med sina barnbarn. Där samhället är i en tid som aldrig varit mer ytligt och pengafokuserat. Där en Gucciväska innebär makt.
Jag kommer in i bilden då jag är en av dessa människor. Halva jag är. Den andra halvan är det inte. Jag är inte på något sett schizofren, utan har levt mer om nätterna och adapterat vissa vanor som jag inte längre vill ha. Detta gjorde att min forna depression utvecklades till manodepressivitet. När jag har passerat tjugofemstrecket, vilket är en nedräkning som står mycket nära, ska jag vara hel.

I min värld är det logiskt att dricka två gånger om dagen. Att ett piller får dig att somna, och ett annat dig att vakna. Att sex är så man avslutar en lyckad partykväll. Att knappt jobba. Att kräkas i taxibilar och ha efterfester tills på eftermiddagen för att sedan använda de resterande timmarna som är kvar av dagen för att duscha och sminka sig medan solen fortfarande är uppe. Utan att aldrig ha testat uppåtdroger, utvecklade jag insomnia och sov inte på tre månader. T R E månader. Varför sova när man kan missa något? Men det är inte alltid så.

När detta har pågått ett par veckor vaknar jag ur min dvala och går in i en annan. Denna är på alla sätt den totala motsatsen. Det är precis där jag sitter och skriver detta, här och nu. Den deprimerade sidan. Då är allt jag gör att skriva, skriva och skriva. Mitt rekord är tjugosex timmar.
Allt som existerar i min misär är att få utlopp för känslorna och stopp på ångesten. Med mobilen avstängd och telefonen urkopplad. Vissa tror att jag lever dubbelliv. Kanske är det precis det jag gör. Här umgås jag med Herr Ågren och tar så mycket lugnande att tid och rum försvinner. Manin i depressionen är skrivandet. När jag är klar med denna epok (1-7 dagar av total isolation) börjar jag om. Då är sex och drinkar allt jag bryr mig om.

(1) Manisk sida: Självdestruktiv. Missbruk av alkohol och sex. Övermod, hybris och fåfänga. Omdömet försvinner och skadar både ekonomi och min självkänsla. Ökat behov av uppmärksamhet. Sviktande beslutsamhet; alla ideér är en bra idé. Säger ja till allt för att inte missa en sekund av livet. Kallar sig själv livsnjutare. Känner sig enormt ensam och kompenserar detta med shopping, utgångar och sex. I stora doser.

(2) Deprimerad sida: Missbruk av lugnande. Självdestruktiv. Djupsinnig och estetisk. Tillvaron känns håglös, motivationen är på noll om inte minus. Svarta tankar. Isolation från tillvaron. Något av en känsla av ensamhet. När botten är nådd börjar ensamheten bli en trygghet då man inte orkar träffa människor. Mobilen stängs av. Mat är en tröst, dock inte alkohol i samma utsträckning. Här vill man istället fly in i en dimma av sömnmedel och lugnande. Dock är det en ryskroulette i frågan om man lyckas med att bedöva sig eller om det slår om helt och istället förstärker sin egen ångest.
Fastän jag befinner mig hemma mitt i innerstaden, är gatornas brus totalt obefintligt.

Skriver detta för alla intressanta trådar här på forumet som verkligen har fångat mig. Dock orkar jag inte skriva mer just nu då jag är rätt så groggy i huvudet redan.

Kommentera gärna! Kramar på er alla.