Hej,
känner så mycket igen mig i vad du skriver...
Jag har exakt samma historia fram till gymnasiet.
Jag är så duktig på att ge av mig själv men att glömma bort allt som jag är...
När jag är singel är jag oftast starkare, eller tränger iaf undan alla känslor, det är svårare när man har någon. Jag har missbrukat förhållanden för att få uppmärksamhet, men nu har jag äntligen hittat min stora kärlek och vill bryta mitt negativa mönster...
Jag går till en psykoterapeut en gång i veckan (har precis börjat), det känns lite jobbigt eftersom det är svårt att prata med folk om. Jag känner mig ännu mer onormal... men jag hoppas att det kommer att hjälpa. Man får ge det lite tid. Jag är iaf less på att må dåligt, även när saker borde kännas bra. Jag förstör så mycket för mig själv och för andra...
Stå på dig iaf, för ensam är du garanterat inte. Det finns bra många som borde analysera sig själva, men alldeles för få som gör det. Att du kommit till de insikterna som du har gjort visar ju på att du är en klarsynt människa som ser sin egen del i sammanhanget. Det är en mycket bra start!
|