Jag har också problem, som ingen kan ana ännu. Jag har massor av kompisar som jag har lärt känna under många års tid, men nu känner jag bara panik när jag måste gå utanför dörren. När man träffar mig kan man inte ana detta för jag är duktig på att dölja det och jag har inga yttre tecken när jag väl träffar folk. Jag vill vara mitt gamla jag, men jag vet inte hur. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna leva normalt. Jag har självmordstankar, vilket jag haft under många år, men jag kunde inte ens till min högskolekurator säga detta för jag vill inte att någon ska veta för det är så taskigt att lägga över oron och något sådant på andra.
Jag vill inte dö men jag vill inte leva och jag vill leva men jag vet inte hur och jag har ingen att hjälpa mig för jag vill inte att människor ska tycka synd om mig och oroa sig för mig. Så hur kan någon hjälpa mig om jag inte kan fråga någon om hjälp! Jag ser inget slut och ingen framtid.
|