Ursprungligen postat av mollen

Kom på mig själv med att sitta och gråta idag.
Inte för att något speciellt hade hänt, utan för att jag tillät mig själv känna. Jag lät känslorna som normalt är djupt nedtryckta i min kropp sakta sippra ut.
Big deal kanske någon tycker, men för mig är det faktiskt det.
I hela mitt vuxna liv har jag använt destruktiva beteenden för att slippa känna. Från att ständigt söka bekräftelse till hetsätning till spelmissbruk till att bli en arbetsnarkoman.
Tillslut så insåg en person i min närhet att jag, trots det ständigt påklistrade leendet i mitt ansikte, inte mådde bra och fick mig sjukskriven. En period som skulle användas till att just känna.
Problemet är bara det att alla dessa känslor som bubblar upp får mig att må ännu sämre än innan. Dom får mig att inse att jag inte älskar och kanske aldrig har älskat mig själv.
Det värsta är att jag, i jakten på att försöka vara en person som alla tycker om, tappat bort mig själv. Jag har ingen aning om vem jag är längre. Det är som att jag är en lättfomad massa som anpassar sig efter personerna i min omgivning och situationerna jag befinner mig i. Jag vågar inte ens leta efter mig själv pga rädslan för att vara en person som ingen kan älska.
Mina beteenden har lett till att jag gång på gång sårat människor i min närhet och idag är jag så trött på mig själv att jag bara vill gömma mig från världen.
Om det är någon som känner igen sig eller har något tips till mig så får du gärna skriva några rader.
// Vilsen