lågstadiet var helt okey, då var det bara lärarna som ville göra mitt liv till ett levande helvete och misshandla mig och tvinga mig att göra saker som jag inte ville, sen förödmjuka dom mig inför hela klassem och fönedra mig och håna mig.!! det här gjorde mig väldigt ledsen, förtrycket, misshandeln, förnedringen och alla förödmjukelser som dom ville jag skulle ta åt mig, vilket jag inte gjorde, då jag såg mig själv som en stark individ som inte låter sig knäckas that easaly.!! sen i mellanstadiet, hade jag vaxat bort mina ögonbryn, svart skinnjacka, svart kajal och vit pudrad, hela skolan frös ut mig, även lärarna.!! det här gjorde mig inget, det kändes faktiskt bra, frysa ut nån är väl inget.!! då såg jag en tjej som jag hade matte och engelska med, så blev hon sextrakkad av ett gäng killar, jag gick emellan, och hon vände sig om till mig och sa följande: du förväntar väl ett tack från mig nu men det får du inte, dom kommer aldrig att sluta och nu kommer det bara bli värre för att du la i dig, jaba tänkte va, och sa jag har inte gjort nått, jag satte mig här för att det finns ingen annanstans att sitta, alla platser tagna redan som du kan se. hon sa visst (spydigt) och gick därifrån. sen hade hon skvallrat min hemväg då vi tar samma väg hem, dom stod och väntade bakom ett buskage och hoppa på mig bakifrån flera st äldre kids och slog ner mig, och jag är klen, väldigt svag och klen osv.!! jag blev så ledsen att jag grät när jag kom hem och somnade. jag kände mig så sviken, då var jag 12 år och började festa och supa istället för plugg, jag ångrade att jag överhuvudtaget ens satt min fot där den dan, kände mig så skamsen och nedertagen, klen svag och rädd och djupt sårad av mina medmänniskor på alla sätt, så här fick inte saker och ting bara gå till, utan att nån skulle få ta sitt ansvar, men som sagt då lärarna va oxå emot mig likaså rektorn, så var det knappast nån idè ens försöka gå ut högstadiet,så allting sket sig.!! sen blev jag lvu:d hamna på paragraf tolv hem, alla diggade mig där förutom vissa, dom skrek på mig som fan, så jag la av helt då, ville inte ha bråk och så mera, det fick va nog.!! men ledaren så att seja där, han var överintelligent (han hade ett bra öga för mig), han diggade mig så jag fick va ifred så länge jag undvek dom som var jobbiga mot mig osv.!! sen fick jag flytta till en polare som hade en lägenhet mitt i stan av dom sociala för att studera i den skolan osv, då var jag 16 år. Jag började på det individuella programmet inriktninh media, jag sket totalt i skolan, jag var bara där för närvaron och vissa andra saker, som att låna det tekniska där och fotografera, och så. det var jättekonstigt, plötsligt umgicks jag med jättemycket folk som var kreativa och som inte söp och knarkade osv. sen fick jag fasta vänner, dom flesta var psykopater, helt otroligt men sant, det funkade, vi hade jättekul, levde ut våra känslor.!! som beskyddade mig och närde mig och gav mig kärlek, mer än någon annan her gett mig iaf.!! så hamnade jag i herointräsket i flera år, 5-6år typ och jag var ju relativt ung 18-19 år nån stans där och innan dess hade jag knarkat och supit allt annat sedan länge.!! ingen visste, inte ens mina närmsta visste och vet ej fortfarande inte än idag om nått överhuvudtaget osv.!! jag var den tysta som aldrig sa nått om nånting.!! mystisk och hemlig fick jag höra ofta.!!
D men sen blav jag tvåinlagd av min fd sambo, akademiker, det går inte att dölja för dom asså. sen tog jag tag i mig själv och ryckte upp mig och i samma veva (avgiftad och klar) bad jag läkarna att dra åt helvete, av någon anledning jag vet inte vad ännu fortfarande, haha, dom var jävla idioter, dom tyckte synd om mig, fyfan vad jobbigt det var, så jag drog vid första och bästa chansen, sen såg jag mig själv, och jag fick en chock, jag var bara skinn och skelett praktiskt taget, när jag mår dåligt då kan jag inte äta, jag har svårt för att kunna äta just då något överhuvudtaget, inte anorexia eller nått, ja la bara av att äta och funka som människa.! sen snackade alla skit om mig, jag fick horstämpeln, och ja jag är en kille som fick horstämpeln av allt och alla.! så med andra ord värre än en böld på ansiktet.! alla börjde snacka skit om mig och illa om mig på alla sätt och det här tålde inte jag, så jag sa hejdå till allt och alla och lämnade mitt gamla liv bakom mig, ja det här var mitt förra liv.!! dom var så jävla avundsjuka och svartsjuka därför.!! men vissa är då självklart kvar, men dom lever oxå någon form av ett nytt liv som jag och så, med andra ord andra ambitioner än då i dåtiden.!! vissa är döda eller kvar i skiten mer än någonsin.!! visst har jag sörjt de döda som fan i min ensamhet, men jag detsamma minst sagt lika glad att det var nån annan än jag som dog av nålen, mänsklig som sagt, jag är inte mer än människa trots allt så är jag ingen robot alls, tvärtom jag är en människa av kött och blod som precis som alla andra och så är det, precis.!!vissa älskar jag än idag och saknar vissa inte och så är det.!! saker och ting kommer alltid att förndras runt en hela tiden, man måste hänga med, annars får man svårt sen, mycket svårt, man måste ha koll.!! dom som var mina fiender igår är mina vänner idag och så är det, att bli vuxen, vilket är svårt att bli, inse sin skörhet, möta sina rädslor och veta att man är dödlig, aint no superman wtih eternal life here nononono whos got eternity of time nonononono.!!! det som jag har lärt mig av allt detta mm mfl, är att självständighet är a och o, men om man är skör och svag och rädd och fortfarande liten så är det svårt att klara sig bra, jag kan inte slå vemsomhelst på käften, jag kan inte ensam en natt gå och ta ut pengar hur mycket kampsport än jag må öva, vi har våra brister och gränser, och där har vi min brist, jag är mycket rädd, liten, klen, skör och svag.!! jag har insett mina gränser, visst insikter är på gott och ont ibland, ont jag det onda gör så ont, så ont.! ibland känns det om att jag skrika ut rakt ut i hela universumet och det känns då att ingen hör mig, så ont har jag, ibland skriker jag inombords så högt, så att det inte ska göra mera ont i mig!! försökt skrika så att du når hela universumets alla utrymmen i ett gråtkrik så att du spyr(inombords och ingen hör dig bara du), då vet du hur ont jag har, så ont.!! mina muskler räcker inte till..!! tex om någon tafsar på dig när du inte vill det och så, då vill du kunna slå bort denna eller hur?? Mvh