Älskar tyvärr inte mig själv
Sa länge jag kann minnas har jag haft ett slags socialt problem.
Som litet barn var allt ok, typ 0-5 ar.
Jag har alltid känt mig obekväm pa mina egna födelsedagar. Gatt och gömt mig pa toaletten och känt mig arg och ledsen pa andras barnkalas. Typ sökt konflikt där det inte funnits anledning.
Hade en bästis när jag var 7-12 ar. Hon övergav mig för en annan vid 13 ar. Det gjorde mig väldigt illa. Sedan dess har jag känt av en slags indirekt mobbing. Undvikit skolutflykter, fritidsgardar, parken, ja allt som har med sociala evenemang att göra. Jag har tillbringat min fritid med min häst eller spelat tennis till jag var 15.
Pa högstadiet kände jag mig som sagt indirekt mobbad. När det närmade sig lunch var jag alltid jätteorolig för om nagon skulle ga med mig dit. Jag kommer ihag att min hand som jag höll gaffeln i skakade väldigt mycket när jag skulle äta. Jag kände mig iaktagen och obekväm.
I gymnasiet var det ocksa sa. Det slutade med att jag gick hem vid lunch. Skolkade. Mina föräldrar märkte inget. Jag hade ingen självklar person som jag kunde känna mig trygg med.
Sista aret bytte jag skola där en kompis fran en annan stad hade börjat. Jag trodde att allt skulle blir bättre. Det visade sig vara en flykt. Det blev nämligen precis samma där.
Efter studenten gick jag en kort utbildning i ytterligare en annan stad. Likadant där. Ensam.
Vill ocksa säga att jag sedan jag var 16 haft pojkvän, inte alltid samma men ända längre förhallanden. Det har gjort att jag inte har tagit itu med mina direkta sociala problem. Har kännt mig säker hos min pojkvän. Alltid osäker i grupp. Har aldrig haft en grupp som jag tillhör. Utan hoppat fran grupp till grupp beroende pa pojkväns umgängeskrets.
Det blev att jag flyttade utomlands och började plugga. Jag gillade universitetet men har inte levt ett social studentliv. Jobbade mycket som student i min pojkväns firma. Det var kul men mitt sociala problem stannade kvar och jag kände mig ofta obekväm och nervös.
Efter plugget skulle jag söka jobb men hade da träffat min kärlek i livet och flyttade igen. Började jobba med nagonting helt annat än jag pluggat. Det jobbet jag har haft nu har tärt pa mig och min person. Det är ett okvalificerat jobb och det har pagatt i 9 ar. Jag känner mig helkass och dalig.
Även här har jag inte lyckats att integrera mig socialt. Möjligheter har funnits/finns, men jag klarar inte av att sta upp för mig själv och den jag är.
Jag har dessutom alltid kännt att människor har förväntningar pa mig. Att jag ska kunna sa mycket, vara sa modig. Jag har aldrig känt mig stark. Jag har däremot alltid utstralat kraft ock självförtroende. Jag ser bra ut, sportig och sympatisk i de flestas ögon. Men jag tror inte pa vad folk säger. Jag tror att de ljuger för att vara snälla mot mig. Jag kan inte ta emot komplimanger över huvud taget. Jag tror bara pa det jag själv känner.
Jag har länge trott att det är min partner och pappan till mina barn som är ansvarig för mitt maende, eller det okvalificerade jobbet, eller alla människor i det här landet. Nu börjar jag fatta att problemet är jättestort och brutalt djupt förankrat i min själ.
Jag är bäst pa att förstöra sociala möjligheter. Jag vagar inte delta eller haller inte vad jag lovar. Känner mig som en hemsk människa.
Jag är jätterädd för att mina barn ska fa samma problem som jag. Vi bor lite avsides och är inte direkt integrerade nagonstans.
Jag känner att jag skulle behöva hjälp, men har för mycket fobi för att vaga ta kontakt. Dessutom bor vi pa liten ort sa att det känns som att ga ut pa en scen bara jag gar utanför dörren. Jag gömmer mig hela tiden. Sitter hemma och är ledsen och deprimerad.
Jag har försökt att bryta ur mitt arbete. Det lyckades jag med ett ar. Den firman gick dessvärre i konkurs.
Karakteristiskt för mig är att allt som jag pabörjar är super i början. Kommer bra överens med folk och far snabbt kontakt och förtroende. Detta övergar dock raskt till att jag inte vet vad jag ska säja, känner mig jätteosäker, vet inte vad folk tycker om mig osv.
Detta med att folk har höga förväntningar pa mig, gör att jag alltid försöker övertyga folk om att jag faktiskt ÄR dalig. Allt bra de säger om mig plockar jag isär och förintar.
Det är hemskt att utstrala nagot jag inte känner eller är.
Det blev ett krangligt mail men jag hoppas anda att nagon kanske hör av sig till mig. Mar inte bra. Känner mig som en levande död.
Hjälp! Vad ska jag göra?
|