Charlottan

Hej,
Jag har bulimi och har precis sökt hjälp för det. Igår var jag på sjukhuset för ett andra bedömningssamtal, det gick väll ganska bra men det var jobbigt. Med mig hade jag en vuxen vän och efter bedömningssamtalet satte vi oss en stund i väntrummet och pratade om vad som sagts under samtalet. (Samtalstanten frågade en del om tidigare behandlingar och sjukhusvistelser och så, och jag tyckte att det var jobbigt att svara.)

Vårt lilla samtal efteråt slutade med att jag hade berättat allt. Alrdig förut har jag kunnat berätta om övergreppen på det sättet. Det bara kom ur munnen på mig och det var så skönt! Hon har lite liknande erfarenheter och det kändes som att hon förstod.

Jag har egentligen två frågor...

1. När jag berättade igår blev det väldigt tydligt hur bulimin hör ihop med övergreppen, jag har aldrig sett det så tydligt förut. Måste jag berätta om övergreppen då, i ätstörningsbehandlingen? Det känns tufft...

2. Jag har inte tänkt så jättemycket på övergreppen på ett tag men sen igår har jag tänkt väldigt mycket. Blev svårt att sova i natt för att jag låg och tänkte på det. Jag vet inte vad jag ska fråga men det känns verkligen tungt att ta tag i både bulimin och övergreppen nu, samtidigt... Måste man göra det? Eller, vilken ordning ska man ta det? Om det nu fortsätter så här med tankarna på övergreppen, så måste jag ju ta i det eller?

- C