Citat:
Ursprungligen postat av endoh
Ja, visst blir man trött?! Galet trött, helt orkeslös. Varenda cell är liksom helt uppgiven.
Tror det är väldigt bra att göra saker, som den där festen du gick på. Jag gjorde samma sak igår och kände på ett sätt att jag nog faktiskt i andras ögon till och med framstår som rätt "lyckad". Men fortfarande är det en sån enorm stressituation att bevaka sitt eget beteende så hårt, varje sekund känns som avgörandet mellan misslyckande och "popularitet".
Hur är det med dig, har du höga krav på att vara lite...extraordinär? (för att välja ett pretto-ord  Jag kan till exempel inte nöja mig med att bara sitta och kallprata, fråga tomma frågor, utan allt jag säger måste liksom vara något mer. Jag måste vara den som håller igång samtalet, så folk inte uppfattar mig som tråkig...jag måste formulera mig så folk inte tror jag är dum...
Det verkar ändå som du har något hum om vem/hur du är? Vad du känner dig bekväm med liksom. Och det är bra isf!
Gör du också så att du hänger upp dig på dina misstag?
Jag gör det, och som du säger, det är ju inte så att man hänger upp sig på om andra säger skumma saker, är lite tafatta eller låter korkade för en sekund. Sånt är ju egentligen charmigt och mänskligt.
Sen vet jag att jag inte vore någonting, tex på festen igår, utan min fasad. Skulle jag gå som jag vaknar på morgonen så kan nog hela "vara den jag är så blir alltbra"-grejen gå och hänga sig. |
Ja - vi är nog rätt lika där - jag känner ofta krav på mig själv att vara rolig, intressant, smart, osv osv. Samtidigt som jag kan känna att den "riktiga" jag inte alls är särskilt rolig smart osv.
Problemet är att inte tillåta sig själv att vara sårbar, mänsklig osv. Man bygger en mur mot andra på det sättet.
Bra beskrivning tycker jag när du skriver att man "bevakar" sig själv.
Jag har upplevt hur det är när jag slappnar av och tillåter mig själv att få vara. Så jag vet att det egentligen funkar, ibland känns det som att jag mest håller på av gammal vana.
Men i slutändan tänker jag nog ändå: för vems skull behärskar man sig själv så extremt mycket? Och hur farligt är det egentligen att vara lite tråkig? Och varför är andras åsikter egentligen så extremt viktiga?
Jag tror att jag värderar mig själv genom prestationer, dvs. är jag inte smart, så är jag värdelös, om jag inte har kontroll och är cool osv så kommer ingen tycka om mig. Så fånigt att tänka så när jag blir motbevisad jämt och ständigt. Mina vänner, mina bästa vänner, gillar ju mig just för att med dem så håller jag inte på och "bevakar" mig själv utan är ärlig.
Ett tankeexperiment. Vad skulle hända om du en dag mötte folk utan din fasad? Vad är det du fruktar ska hända?