Citat:
Ursprungligen postat av JaniC
Ohja, dom som ser upp till sig själv för mycket kan bli väldigt arroganta inför alla andra människor. Dom bryr sig om sig själv. och ser inte till andra. fast jag måste tillägga att det är bättre än att dom inte älskar sig själv alls. det är min åsikt! min erfarenhet av sådana människor är att dom inte orkar med människor som går och tycker synd om sig själv.
Jaaa, att känna sig som ett skal och inte tycka att talet har någon mening är ju också en fin effekt av dålig självkänsla. Allting rammlar på plats när du väl har tagit tag i problemet och börjat arbeta på din självkänsla. För den dära känslan av att människor runtomkring dig bara tittar snett på dig och fortsätter med sitt efter att du sagt något, kommer inifrån. Det är ju kommunikation som gör så att allt går runt  Jag har börjat sett mening i mitt tal, efterom jag ser mig själv som något positivt. Men se upp för att leta efter dom känslor du vill ha, det är vägen till känslorna som måste gå rätt till! Tänk på det. gå inte och leta efter lcykan, låt den komma. för om du går och letar efter den, och du inte lcykas få den den dära gråa tisdagen så kommer du må ännu mera skit, försök att leva i nuet så mycket som möjligt.
För folk med dålig självkänsla kommer gärna för nära inpå sig själva. och om man blir för självcentrerad på det sättet så tittar man gärna framåt, och bakåt på grejjer som man kommer ihåg och vill / velade göra. jag tror det var min syrra sa att man ska gå brevid sig själv hand i hand, och se sig själv som en vän. och vänner vill man inte såra. varken psykiskt eller fysiskt, eller hur?
Det där med att man ser världen med klara ögon, det har jag upplevt flera gånger med. Men det har en tendens av att försvinna man ser sig själv, eller man vaknar på morgonen och känner sig himmla ofräsch, eller något liknande. Man ska kunna veta innerst inne att man är kapabel till att titta sig själv och flina för att man tycker att man är så underbar, och intressant. och inte gå och oroa sig för nästa spegelvistelse. så har mitt problem varigt iaf. Behöver ju inte vara samma för dig. men självimage är väldigt viktigt iaf!
och vad du än gör, gå inte och tyck synd om dig själv. det leder en bara neråt. Släng offerkåtan som Mia törnblom skrev! |
Alltså, tycka synd om är något jag förknippar med sympati. Och jag känner ingen som helst sympati med mig själv, snarare rent förakt. Det är som att tvingas umgås med någon man inte trivs med..Men din andemening förstår jag nog, det är klart att det inte är upplyftande att umgås med negativa människor...
Jag har och har haft vääldigt mycket "issues" när det gäller mitt utseende. Måste till exempel fixa mig fin, platta håret, sminka mig osv vaaarje dag. Inte bara dom dagarna jag ska ut och göra nåt speciellt, utan även när jag ska vara hemma ENSAM, för jag står inte ut med hur jag egentligen ser ut. Utseendet (dvs den yta jag bygger upp varje dag) har också varit det främsta framgångsfaktorn i mitt liv, därför är det svårt att hitta något annat att tro på hos mig själv. Så det är lite samma för mig.
Citat:
Ursprungligen postat av Mariaaaahh
Heej tjejen.
Jag förstår vad du menar,man känner sig fel på nå vis.Medans omgivningen ser en som glad och allmänt trevlig. Men man är bitter och nedslagen, rastlös och sökande. Jag försöker skriva varje dag i en bok bra saker jag gjort underdagen och skriva positiva saker om mig själv. Och koppla bort lite vad omvärlden tycker men det är svårt men jag önskar dig lycka till.
|
Å, det tror jag är jättebra att göra. Gör samma sak själv faktiskt, men ibland går det dagar när jag inte kan se nåt positivt överhuvudtaget och då kommer jag lätt av mig i skrivandet. Nedslagen och bitter ja...usch, jag går med så mycket hat inom mig, inte bara mot mig själv utan även mot andra människor, allt för att jag inte trivs med mig själv egentligen.