Citat:
Ursprungligen postat av Tottenlotten
Innan polisanmällan både läste jag och fick veta att detta är ett extremt jobbigt moment och oerhört tufft att gå igenom. Jag trodde i vanlig ordning att jag är stark som person och skulle klara det utan problem...
Men tji fick jag
detta är hemskt! att göra anmälan gick bra . den befrielse känslan som infann sig några timmar efter att det var gjort var himmelsk och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer få uppleva en lika himmelsk känsla igen. Värt varenda sekund!
Men det är nu det är som jobbigast, ovisheten ifall det hela leder till åtal- rättegång eller om det blir nedlagt då de inte finns tillräckligt att gå på.
Jag hoppas innerligt att det slutar med åtal så att jag verklgen ffår upprättelse för allt han har gjort emot mig. samtidigt är jag orolig rent ut sagt livrädd för hur det kommer vara i rättegången att sitta där och se honom. vet att jag kan be om att han befinner sig i annat rum under tiden jag berättar min berättelse men han kommer ädnå att höra varenda ord. är livrädd
samtidigt är jag lika rädd och orolig att det inte ska leda till åtal - och därmed att känslorna av skuld och skam ska bli förstärkta då de jag har utsatts för inte är "tillräckligt" för att de ska leda till åtal. Även om de inte finns nån tvekan om at han untnyttjade mig till fullo, utöavde sin matkposition emot mig och att jag var minderårig. förlorade oskylden till denna man.
Två starka känslor, lika starka oavsett slut men på olika grunder
hur ska jag gå tillväga för att hålla mig stark'?!
|
Jag förstår att det måste vara jätte jobbigt för dej att få lov och möta honom. Ja, han kommer höra allt du säger men jag tror att de är väldigt bra. För dej, så du får upprättelse att faktiskt förstår att han har gjort dej väldigt illa.
Jag har själv inte anmält mina förövare just för att jag aldrig skulle orka gå igenom en rättegång, plus att min mamma inte vet något. Jag tycker att de är otroligt starkt av dej! En av mina förövare finns i samma umgängeskrets som jag och jag fick chansen och tala om vad jag tyckte och tänkte och framförallt kände, han ville såklart inte lyssna på allt. Men de va viktigt för mej att få hävda rätten till min kropp, och att han skulle förstå att han faktiskt handlat fel.
Om de nu inte går till rättegång, om de inte blir åtal så ska du veta att de inte har med att det skulle vara ett litet brott. Eller som du säger "inte tillräkligt". Det handlar i såfall om att de inte finns tillräkligt med bevis. Trots din historia. Tyvärr ser fortfarande samhället ut så, att det är inte alla gånger man tror på tjejen. Och man friar hellre en att fälla. Men förstå att de inte har med dej att göra. Vissa saker är svåra att bevisa, speciellt eftersom det är länge sen.
Om de blir rättegång vilket jag verkligen hoppas på, så försök att hålla dej stark genom att tänka alla tjejer du antagligen räddar genom att anmäla. För om han kan göra det mot dej, så kan han göra det mot nån annan.
Hoppas mina ord har hjälpt en bit på vägen. Lycka till!!