Citat:
Ursprungligen postat av endoh
usch, kom precis hem från ytterligare en dag på jobbet, där jag möttes av fejkade leenden när jag klev innanför dörren...har inget att komma med, inga internskämt, är bara anonym. Fortfarande efter två månader...Är helt övertygad om att jag inte kommer vidareanställas efter att mitt säsongsvikariat gått ut. Och då kommer det bara vara att konstatera ännu ett misslyckande.
Det där med att vara rädd för att avslöjas känner jag så igen mig i. Jag vill på ett sätt vara "en i gänget", dvs en av de (tex på jobbet) som känner alla och har lite jargong, om du fattar. Men samtidigt så är det nåt motbjudande med tanken på att bli räknad med...
"Det är inte det att jag inte klarar folk, men det är den grundläggande känslan av tillit till sig själv och sitt värde som fattas - därför kan jag ha dagar när tänker "nä, nu skiter jag i att oroa mig och grubbla, folk får tycka precis vad dom vill om mig", men sen rasar det igen när det kommer någon motgång därför att det inte fanns någon stabil grund att bygga på"
/sign på den alltså  samtidigt som jag inte önskar någon mitt problem är det ganska skönt att det finns någon/några som förstår precis.
Du har verkligen en poäng i att jag är reserverad, känner mig hämmad och onaturlig.
Sen har jag funderat lite, och den egenskapen jag fått bekräftad att jag har som är utmärkande på jobbet är att jag är snäll och vänlig. Vilket inte är min huvudegenskap när jag är med familj och nära vänner...
Jag tror jag har någon sorts indentitetskris. För under hela min uppväxt har jag fått kritik för att jag inte har varit den ödmjuka och osjälviska i familjen, för det har min lillasyrra varit.
Faktum är att jag i nära relationer (tex med min pojkvän) är enormt krävande. Framförallt intensiv. Och det är något jag absolut inte låter komma fram på jobbet eller med nya människor överhuvudtaget. Och då känner jag mig inte ett dugg hemma. Jag lever i en slags lögn om dagarna.
Hm jag funderar på det sista du skrev. Det är väl ifs ganska vanligt att högt självälskande personer är arroganta osv?
Om man inte ser sig som värdefull, tycker man tex kanske inte att saker man säger är tillräckligt viktiga för att sägas tydligt, och man får ju lite vad man ger, så är det alltid. Och då är det inte konstigt, som i mitt fall, att folk tar avstånd. Så det är en konkret sak jag borde tänka på, att prata som om det jag säger är viktigt.
Har vaknat upp ur mitt konstiga sinnestillstånd massvis av gånger och sett på världen med klara ögon, men alltid fallit tillbaka. Vad härligt att höra att det bara "hände" för dig! |
Ohja, dom som ser upp till sig själv för mycket kan bli väldigt arroganta inför alla andra människor. Dom bryr sig om sig själv. och ser inte till andra. fast jag måste tillägga att det är bättre än att dom inte älskar sig själv alls. det är min åsikt! min erfarenhet av sådana människor är att dom inte orkar med människor som går och tycker synd om sig själv.
Jaaa, att känna sig som ett skal och inte tycka att talet har någon mening är ju också en fin effekt av dålig självkänsla. Allting rammlar på plats när du väl har tagit tag i problemet och börjat arbeta på din självkänsla. För den dära känslan av att människor runtomkring dig bara tittar snett på dig och fortsätter med sitt efter att du sagt något, kommer inifrån. Det är ju kommunikation som gör så att allt går runt
Jag har börjat sett mening i mitt tal, efterom jag ser mig själv som något positivt. Men se upp för att leta efter dom känslor du vill ha, det är vägen till känslorna som måste gå rätt till! Tänk på det. gå inte och leta efter lcykan, låt den komma. för om du går och letar efter den, och du inte lcykas få den den dära gråa tisdagen så kommer du må ännu mera skit, försök att leva i nuet så mycket som möjligt.
För folk med dålig självkänsla kommer gärna för nära inpå sig själva. och om man blir för självcentrerad på det sättet så tittar man gärna framåt, och bakåt på grejjer som man kommer ihåg och vill / velade göra. jag tror det var min syrra sa att man ska gå brevid sig själv hand i hand, och se sig själv som en vän. och vänner vill man inte såra. varken psykiskt eller fysiskt, eller hur?
Det där med att man ser världen med klara ögon, det har jag upplevt flera gånger med. Men det har en tendens av att försvinna man ser sig själv, eller man vaknar på morgonen och känner sig himmla ofräsch, eller något liknande. Man ska kunna veta innerst inne att man är kapabel till att titta sig själv och flina för att man tycker att man är så underbar, och intressant. och inte gå och oroa sig för nästa spegelvistelse. så har mitt problem varigt iaf. Behöver ju inte vara samma för dig. men självimage är väldigt viktigt iaf!
och vad du än gör, gå inte och tyck synd om dig själv. det leder en bara neråt. Släng offerkåtan som Mia törnblom skrev!