usch, kom precis hem från ytterligare en dag på jobbet, där jag möttes av fejkade leenden när jag klev innanför dörren...har inget att komma med, inga internskämt, är bara anonym. Fortfarande efter två månader...Är helt övertygad om att jag inte kommer vidareanställas efter att mitt säsongsvikariat gått ut. Och då kommer det bara vara att konstatera ännu ett misslyckande.
Citat:
Ursprungligen postat av almuhami
Jag har kommit en bit på vägen men det känns som att jag aldrig helt lyckas befria mig från "det". Det känns som det skulle krävas en systematisk ansträngning för att verkligen förändra. Jag skulle gärna se nån terapeut och snacka om det, för det känns som man själv lätt förlorar överblicken.
Det är precis som du skriver att man klamrar sig fast vid allt det här konstiga, fastän man samtidigt inser och förstår en massa saker, t. ex. att andra inte går runt och värderar en lika mycket som man gör själv. Jag känner igen mig i det du skriver om att verkligen försöka. Jag tror att förklaringen, för min del, är att jag är rädd för att lyckas. Det kan låta konstigt, men om man någonstans hela tiden känner sig konstig och fel, så skäms man för det och då är man rädd för att bli "avslöjad" av andra - därför kan tanken på framgång vara skrämmande för då hamnar strålkastarljuset på en själv.
Jag är lite äldre än dig och har haft problemet i varierande omfattning i kanske 5 år, jag ser att jag har utvecklats, men det är nog mer trots att jag har känt mig konstig. Jag har liksom inte kunnat släppa den känslan även om det är en massa saker som dagligen motbevisar mina negativa antaganden. Det skulle vara skönt att släppa taget om en massa grejer och låta udda vara jämnt så att man kan ägna sig åt roligare saker.
Nu har jag i alla fall gjort en "pakt" med mig själv att jag ska inte ge upp, utan att jag ska jobba lite varje dag på min självkänsla och mitt självförtroende. Det är inte det att jag inte klarar folk, men det är den grundläggande känslan av tillit till sig själv och sitt värde som fattas - därför kan jag ha dagar när tänker "nä, nu skiter jag i att oroa mig och grubbla, folk får tycka precis vad dom vill om mig", men sen rasar det igen när det kommer någon motgång därför att det inte fanns någon stabil grund att bygga på. Så jag tror att det gäller att ha tålamod och tänka långsiktigt, sakta men säkert bryta ner de destruktiva tankarnas makt.
Det är precis som du skriver, jag ångrar också hur jag har levt men jag vill inte tillbringa resten av livet med att ångra mig.
Jag hoppas verkligen du lyckas vända det! Kram AM
|
Det där med att vara rädd för att avslöjas känner jag så igen mig i. Jag vill på ett sätt vara "en i gänget", dvs en av de (tex på jobbet) som känner alla och har lite jargong, om du fattar. Men samtidigt så är det nåt motbjudande med tanken på att bli räknad med...
"Det är inte det att jag inte klarar folk, men det är den grundläggande känslan av tillit till sig själv och sitt värde som fattas - därför kan jag ha dagar när tänker "nä, nu skiter jag i att oroa mig och grubbla, folk får tycka precis vad dom vill om mig", men sen rasar det igen när det kommer någon motgång därför att det inte fanns någon stabil grund att bygga på"
/sign på den alltså
samtidigt som jag inte önskar någon mitt problem är det ganska skönt att det finns någon/några som förstår precis.
Citat:
Ursprungligen postat av almuhami
Såg detta och kom att tänka på en sak. Kan det vara så att eftersom du känner dig obekväm så känner sig folk obekväma när de är med dig? Jag tror inte att du ska vara på ett visst sätt, mer än att du ska vara så som du är när du känner dig bekväm och tycker om dig själv.
Sedan det här med att ta avstånd. Jag känner igen det så väl. Man står där och efter ett tag slutar folk prata med en. Jag insåg till slut att det inte var folk som tog avstånd från mig, det var jag som tog avstånd från dem. Eftersom jag kände mig obekväm så var jag korthuggen, stel och svår att prata med, jag stötte bort folk helt enkelt. Det berodde på att jag egentligen inte, i just de situationerna, prata med folk, jag ville inte få uppmärksamheten på mig.
Kanske folk uppfattar dig som reserverad och avståndstagande, och därför vågar de inte riktigt prata med dig.
Det finns människor som stöter bort folk av andra anledningar: de är gåpåiga, taktlösa, pratar mycket och lyssnar lite, kritiserar andra osv. Men det är inte det intrycket jag fått av dig när jag läser dina inlägg. Du verkar vara mer som mig, att du ibland blir hämmad och onaturlig, att det du säger känns onaturligt och tvunget.
Har jag några poäng här eller är jag helt ute och cyklar? =)
|
Du har verkligen en poäng i att jag är reserverad, känner mig hämmad och onaturlig.
Sen har jag funderat lite, och den egenskapen jag fått bekräftad att jag har som är utmärkande på jobbet är att jag är snäll och vänlig. Vilket inte är min huvudegenskap när jag är med familj och nära vänner...
Jag tror jag har någon sorts indentitetskris. För under hela min uppväxt har jag fått kritik för att jag inte har varit den ödmjuka och osjälviska i familjen, för det har min lillasyrra varit.
Faktum är att jag i nära relationer (tex med min pojkvän) är enormt krävande. Framförallt intensiv. Och det är något jag absolut inte låter komma fram på jobbet eller med nya människor överhuvudtaget. Och då känner jag mig inte ett dugg hemma. Jag lever i en slags lögn om dagarna.
Citat:
Ursprungligen postat av JaniC
Svaret på din fråga om det hjälpte att tänka tvärt om är JA. alla dina upplevelser och anledninger till att du får positiva respektive negativa känslor är ju styrt av tankar. och hur sjukt det än låter så kommer din inställning till dig själv ändras om du tänker att du verkligen är intressant och glad/framåt. du kan blir vem du vill, bara du anstränger dig lite och slår tillbaka mot tankarna. Jag skulle så gärna vilja låta dig känna på den hära "övergången" från att man tycker att man är ful/tråkig/fet etc. och till att man känner sig som en spirituell/glad och fin person. för det "hände" bara en dag för mig. Vakande upp och insåg att jag duger precis som jag är, och att jag kan göra vad jag vill och bli vem jag vill. det händer när hjärnan inser att du mår bättre utav att tänka så. eftersom hjärnar är byggd så. anledningen till att du mår dåligt är pga. dina tankar.
Och såklart så lär man vara på ett sepciellt sätt. man måste ju uppföra sig, ta hand om sig. vara snäll, inte bete sig som konstigt å så. men det tror jag inte att man gör om man ser sig själv som värdefull. då vill man bibehålla ett fint beteende. det vill JAG iaf |
Hm jag funderar på det sista du skrev. Det är väl ifs ganska vanligt att högt självälskande personer är arroganta osv?
Om man inte ser sig som värdefull, tycker man tex kanske inte att saker man säger är tillräckligt viktiga för att sägas tydligt, och man får ju lite vad man ger, så är det alltid. Och då är det inte konstigt, som i mitt fall, att folk tar avstånd. Så det är en konkret sak jag borde tänka på, att prata som om det jag säger är viktigt.
Har vaknat upp ur mitt konstiga sinnestillstånd massvis av gånger och sett på världen med klara ögon, men alltid fallit tillbaka. Vad härligt att höra att det bara "hände" för dig!