Innan polisanmällan både läste jag och fick veta att detta är ett extremt jobbigt moment och oerhört tufft att gå igenom. Jag trodde i vanlig ordning att jag är stark som person och skulle klara det utan problem...
Men tji fick jag
detta är hemskt! att göra anmälan gick bra . den befrielse känslan som infann sig några timmar efter att det var gjort var himmelsk och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer få uppleva en lika himmelsk känsla igen. Värt varenda sekund!
Men det är nu det är som jobbigast, ovisheten ifall det hela leder till åtal- rättegång eller om det blir nedlagt då de inte finns tillräckligt att gå på.
Jag hoppas innerligt att det slutar med åtal så att jag verklgen ffår upprättelse för allt han har gjort emot mig. samtidigt är jag orolig rent ut sagt livrädd för hur det kommer vara i rättegången att sitta där och se honom. vet att jag kan be om att han befinner sig i annat rum under tiden jag berättar min berättelse men han kommer ädnå att höra varenda ord. är livrädd
samtidigt är jag lika rädd och orolig att det inte ska leda till åtal - och därmed att känslorna av skuld och skam ska bli förstärkta då de jag har utsatts för inte är "tillräckligt" för att de ska leda till åtal. Även om de inte finns nån tvekan om at han untnyttjade mig till fullo, utöavde sin matkposition emot mig och att jag var minderårig. förlorade oskylden till denna man.
Två starka känslor, lika starka oavsett slut men på olika grunder
hur ska jag gå tillväga för att hålla mig stark'?!
|