Min fråga kanske är lite offtopic, men jag undrar generellt, när det efter att man tagit sig ifrån en familjevåldssituation som du. Finns det då någon terapiform där, som i ditt fall du och din dotter, får
gemensam terapi. Där man båda får prata med en professionell om det man faktiskt
upplevt tillsammans - även om så misshandeln bara riktat sig mot föräldern. Jag tänker mig att om man går var för sig så pratar man om saker som man inte vill betynga den andra med så kan man inte öppna sig helt emotionellt för varandra. Till viss del kanske man som förälder inte bör berätta allt i detta samtal, men att barnet får släppa fram mer av sitt, så barnet inte känner att hemma kan hon/han prata om 90% av sina upplevelser, men 10% måste han/hon behålla inom sig och grubbla på. Din dotter reagerade på när det brast för dig angående kusinen. Du är den viktigaste personen i hennes liv - du är hennes klippa. Problemet är kanske att hon alltid läst av ditt mående och liksom "lärt sig" att om mamma blir ledsen, då är det verkligen något som är på tok, och då blir hon väldigt rädd. Det säger jag inte för att du borde vara ännu mer noga att inte tappa ansiktet inför henne. Tvärtom tror jag det kan vara betydelsefullt om hon kunde få den biten bearbetad så det inte blir något skrämmande i att du visar det spektrat av dina känslor. Det skulle kunna vara spänningslösare för er båda. Det var därför jag kom att fundera på det där med gemensam terapi. Tänkte mig att ifall du visade de känslorna för henne tillsammans med någon som kan hantera båda era reaktioner vid en sådan situation.
Kanske är jag ute och cyklar, men jag är å andra sidan ingen psykolog, utan hobby-filosof
.
Men jag tycker du verkar vara en fin människa som verkligen bryr dig om dottern. Jag kan bara instämma i andras kommentarer om din systers agerande. Ibland skär hon sig för att minsa ångesten. Ibland kanske hon gör det för att "manipulera dig" - det är nog sant, fast jag sätter citationstecken på "manipulation". För om hon efter allt hon varit med om känner sig väldigt ensam, vem kan klandra henne för att på detta sätt vädja efter mer kärlek och omhändertagande. Hon är ju knappast bortskämd med det fast du gjort allt som stått i din makt utifrån de förutsättningarna ni har (man måste ju ha tak över huvudet och mat på bordet också).
Jag tror bästa medicinen för din dotter skulle vara att hon förutom terapier av alla dess slag också kunde utöka sin krets av nära. Vanliga personer hon kan lita på, så hon kan hämta kraft och glädje från fler än dig och sin bror. Det i sig är nog ingen ny tanke för er, och det kanske är lättare sagt än gjort. Men likväl är det nog en viktig sak. Det kan vara viktigt att fundera mer aktivt på var man ska finna dessa vänner, för annars kan det lösa sig på fel sätt med tiden, att hon hamnar i fel umgänge - att hon dras mot andra destruktiva ungdomar.
För övrigt kan jag nog inte säga så mkt, men jag vill bara tillägga att jag tycker Smyrra skrivit några toppen-inlägg i tråden.