Citat:
Ursprungligen postat av Dopa minen:)
Nej, jag skrev inte fel. Någon antydde tidigare att detta kramande skulle leda till att barn lärde sig att de blev belönade istället för kritiserade när de gjort fel (samtidigt som offret ej fick upprättelse), och således självklart skulle söka den uppskattningen. Och då menar jag att om man hamnar där så klarar man inte hantera konflikter hos barn på ett tillräckligt konstruktivt sätt, och då är det väl bättre att lämna denna taktik och förlita sig på taktiken "brott & straff" - det fungerar ju till viss del det med, precis som agan fungerade förr.......
För övrigt måste man inte nödvändigtvis kramas. Man kan hålla i handen med värme eller bara lägga en varm hand på ryggen (dock inte på huvudet, för om jag ska flumma ut mina teorier ännu mer så tror jag det skapar en distans mellan vuxen och barn i ett tillfälle där man vill få till en sorts jämlik diskussion - i övriga fall är det inget fel att klappa på hjässan)
|
Efter att ha fått din förklaring och sedan gått igenom alla svar i tråden en gång till så tror jag nog att jag fattar! Men i jämförelsen som jag tror du utgår ifrån så handlar det ju om ett samhällssystem snarare än kärlek. Det är ju skillnad på "belöning och belöning", och skulle man varje gång ett barn betedde sig illa mot någon annan "visa sin uppskattning" genom att ge förövaren en ny leksak, skulle det naturligtvis kännas både dumt och orättvist. Fast jag kan förstå om folk drar den parallellen, eftersom alltförmånga barn idag blir svältfödda på närhet och kontakt med sina föräldrar samtidigt som de blir levande begravda i leksaker...
Nej, en klapp på huvudet brukar ju betyda "Lilla vän, dethär förstår du dig inte på, låt nu mig som är vuxen och klok avgöra vad du ska tycka och tänka!"... typ. Nog för att jag anser att vuxna ska ha ansvaret - det ska inte barnen behöva lastas med - men ansvar är inte detsamma som despotism...