Har varit med om ett par saker som skapade en enorm inre stress, en olyckssituation där ett av barnen var inblandat, kände efteråt att "nu har jag blivit galen". Stressen var så enorm och det var bokstavligt talat som någon spärr släppte hos mig, efter det vet jag att jag verkligen kan ta livet av mig. Aggressionen jag har i mig när jag skär mig är från så många olika håll så jag jagar mig själv att skada mig. En annan situation var när en bekant under flera års tid mådde väldigt dåligt och ett par ggr gjorde självmordsförsök. Jag blev den som ställde upp, ordnade läkartider, lyssnade, var aktiv i riktiga akutsituationer, hade mobilen på jämt för att kunna bli nådd.. Det var för mig en självklarhet men jag drogs ner själv. Vi drog upp och ner varandra hela tiden och min exmake (vi var gifta då) var arg eftersom han såg vad detta gjorde med mig och med oss. Jag fick dåligt samvete för alla inblandade hur jag än gjorde. Kände mig fångad, instängd, maktlös, frustrerad, väldigt arg, ledsen, uppgiven, det finns inga ord tillräckligt starka för att beskriva känslorna som rasade inom mig. Allt detta samtidigt som min (ex)make klagade på allt jag gjorde och inte gjorde. Allt skulle vara på hans sätt och jag tappade intresset för allt jag dittills funnit glädje och avkoppling i, blev helstressad över att inte vara färdig med allt innan han kom hem från sitt jobb. Han hade helt orimliga krav, allt måste vara färdigt innan han kom hem annars - och nu citerar jag honom - måste ju JAG göra klart!! Så sa han och så menade han. Kände mer och mer att jag måste lämna honom, försökte många ggr prata om det jag upplevde som stressande och att man faktiskt kunde hjälpas åt, att det inte är så att en måste göra allting "färdigt" utan att man är två. Tyvärr gick det inte fram. Jag kände att jag inte kunde leva med honom om det fortsatte så, jag var självdestruktiv ofta och har i perioder även haft ätstörningar. Kände även att jag inte ville utsätta barnen för en skilsmässa, med delat boende och allt vad det innebär. Mina fina underbara barn, hur skulle jag kunna göra detta mot dem? De som var så glada, hur skulle jag kunna göra dem ledsna? Situationen var alltså ohållbar och jag tänkte mer och mer på självmord. Förra året hade jag bestämt mig, hade bestämt dag och tillvägagångssätt. Vad som hände kan jag inte skriva om nu, det är för jobbigt. Ett par dagar senare blev jag inlagd på sjukhus och fick stanna i 2 månader. Min man hörde knappt av sig under tiden men jag pratade med barnen nästan varje dag. Åkte hem lite starkare, självmordstankar existerade fortfarande men jag kunde stå ut med att de fanns. Hade t o m lite hopp om framtiden, köpte lägenhet och ordnade med flytten. Tog tag i saker och blev inte lika svag i närheten av min man. Kände att jag behövde ta plats och gjorde det också, skapade min egen bas. Fick en enorm kraft av att göra det här och i spegeln såg jag liv i mina ögon igen, de hade varit helt döda innan. Fick ju hjälp på sjukhuset som var bra men det är som om jag inte har varken tid eller råd att fortsätta den kontakten här ute. Glömmer tiderna hela tiden och har kontaktat NOA när det varit riktigt illa. Nu har öppenvården sagt att jag inte längra får tider eftersom jag ändå inte dyker upp. Jag är väldigt rädd om alla andra men tydligen inte om mig själv. Känner ju att jag har behov av att prata om det här, att jag stänger inne förvärrar säkert bara problematiken. Ibland blir allt så övermäktigt att jag knappt klarar en sekund till. Just nu är det ändå ganska bra, i fredags tänkte jag att på måndag går jag till tågspåret och ställer mig, i en kurva mellan två stationer, tåget hinner definitivt inte bromsa och inte så många vittnen behöver se vad som händer. Idag tänker jag inte så, men det spelar liksom inte någon roll för mig om jag lever eller inte ikväll. Vet inte riktigt varför jag skriver allt det här, men det är skönt att göra det. Det är så lätt att fastna i negativa tankar, det svänger väldigt snabbt för mig och mina självskadeimpulser är mycket starka när de kommer. Orkar inte skriva mer just nu. Tack för att ni finns.
|