Jag började när jag var så liten... Skärandet och självskadandet är för mig en - om än kortsiktlig - lösning som jag tror är ett invant beteende. Jag vet ingen annan lösning, om jag slutar så finns det inget som lindrar! Har aldrig sökt lindring i droger el alkohol. Började som 9-åring att banka jättehårt på låren så det blev stora blåmärken. Vet inte varför jag började, bara en känsla av att inte stå ut, maktlöshet, vilja att skada mig som blev för stor för att bemästra och fortfarande är det. Varför gör jag så, varför är känslan av maktlöshet så stor, varför vill jag inte leva, inga svar finns, bara massa frågor som bara lämnar en stor tomhet inom mig. Enda svaret är att förinta mig själv.
|