Citat:
Ursprungligen postat av Dopa minen:)
När ett barn gör fel och inte vet bättre, då utgår många från att vi vuxna måste berätta exakt hur det är - programmera in rättesnöre-data i barnets oförstående hjärna. Många underskattar barns förmåga att resonera och tänka till. 3-åringar är inga filosofer av Sokrates-kaliber, men med lite lagom ledande frågor kan man få dem själva att dra slutsatser. Det är så mkt mer värt än att du talar om för dem vad som är rätt och fel. När man kommit igång med den konstruktiva dialogen, det är då det passar sig med kramar, för då öppnar man upp barnets tänkande.
|
Huruvida ett barn kan ta till sig av en dialog eller inte beror väl egentligen på hur duktiga de vuxna är att föra en dialig på barnets nivå och villkor. Är man för luddig och försöker föra en dialog med ett barn som är helt uppslukad av något annat, då är det dömt att misslyckas. Det är ungefär som att försöka lära sin 5-åring att räkna och börja med ett förhör i differentialekvationer innan barnet lärt sig räkna till tio... Och detta samtidigt som barnet ser hur resten av dagisgruppen sitter ute i solen och får saft och bullar, eller bygger en lådbil, eller något annat som han eller hon gärna skulle vilja vara med på...
Det gäller alltså att föra dialogen på barnets nivå, och att kunna bedömma om barnets känslotillstånd gör att han eller hon är mottaglig för kommunikation. Ibland är det bättre att vänta tills rätt tillfälle ges, när barnet är lugnt och harmoniskt och inga störande moment finns omkring. Det är vad jag tror...
Citat:
Ursprungligen postat av Dopa minen:)
Om man hamnar i en sits där ens barn gör rackarstyg för att få uppskattning, då har man inte visheten nog att hantera det förfarande jag föreslår, och då får man väl ta till gammal beprövad teknik att skälla, bråka och utkräva ursäkter istället.
|
Om ett barn gör rackartyg för att få uppsakattning, då är det något fel med föräldrarna som uppskattar destruktivitet. Fast jag tror att du snarare menar "uppmärksamhet" än "uppskattning"... För att inte bli sedd är nog det värsta straffet man kan få som barn. Då är det ett bättre alternativ att provocera, eftersom en utskällning betyder en stunds uppmärksamhet från de vuxna. Även om det är negativ bekräftelse, så är det i alla fall bekräftelse. Sökande efter negativ bekräftelse ser jag som ett desperat andrahandsförsök att få konfirmation på att de finns och har en (om än negativ) betydelse och plats i omgivningens liv...
Citat:
Ursprungligen postat av Dopa minen:)
Jag brukar säga att det är ett problem att barnagan försvann. Inte för att jag är för barnaga, absolut inte.
|
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
