Dopa minen:)

Bra! Då kanske du snart inser poängen med hela texten, eller har du aldrig sett det beteendet hos vuxna som nästan slår sig för bröstet av pedagogisk narcissism-hybris för att de är så måna om att barnen ska lära sig säga förlåt. Motsatsen är vuxna som kan se på när barnen gör vad skit som helst mot andra utan att bry sig. Men få därimellan som verkligen kan sätta sig in i det psykologiska i barnens inlärningsprocesser.

Sedan undrar jag varför du vill insinuera att jag punkt och slut bara ordierar ett "kramkalas" för att göra allt bra? Läs texten igen. Jag tror på dialog med barn, och dialog kan man bara ha om man inte visar ett hotfullt/skrämmande vokabulär, tonfall och kroppsspråk - för då hamnar man i en monolog där barnet inte vet vad det ska säga. När ett barn gör fel och inte vet bättre, då utgår många från att vi vuxna måste berätta exakt hur det är - programmera in rättesnöre-data i barnets oförstående hjärna. Många underskattar barns förmåga att resonera och tänka till. 3-åringar är inga filosofer av Sokrates-kaliber, men med lite lagom ledande frågor kan man få dem själva att dra slutsatser. Det är så mkt mer värt än att du talar om för dem vad som är rätt och fel. När man kommit igång med den konstruktiva dialogen, det är då det passar sig med kramar, för då öppnar man upp barnets tänkande. När man är trygg och inte behöver tänka på att rädda sig själv, då är förutsättningarna större att lära sig tänka sig in i andras känslor. Och en glad och uppskattad människa tänker mer positiva tankar, medan en människa som man just läst lusen av tänker...mindre positiva tankar öht.

Om man hamnar i en sits där ens barn gör rackarstyg för att få uppskattning, då har man inte visheten nog att hantera det förfarande jag föreslår, och då får man väl ta till gammal beprövad teknik att skälla, bråka och utkräva ursäkter istället.

Jag brukar säga att det är ett problem att barnagan försvann. Inte för att jag är för barnaga, absolut inte. Det paradoxala är dock tyvärr, att förr kunde tänkande föräldrar uppfostra sina barn utan aga, medan mindre tänkande föräldrar tog till våld för att ge barnen ramar och regler. Stal man en kola på Konsum så fick man sig ett kok stryk, och ärrad i själen lärde sig de flesta av dessa att inte stjäla (en liten del gjorde förvisso tvärtemot).

Idag när barnagan är förbjuden, så är det precis som innan för tänkande föräldrar. De behöver inte ta till våld, utan hittar mer konstruktiva lösningar. De mindre tänkande föräldrarna har blivit av med sitt enda effektiva verktyg. De försöker ryta, riva i och skrika. Till slut visar de med hela sin kropps utstrålning och den suckande sista tillsägelsen att de är uppgivna. Barnet läser av båda dera och har "vunnit" och kan spränga alla gränser det försöker undersöka. Ovetande om sitt beteende kan ju inte ett litet barn förstå att det är genetiskt programmerat att sträva mot en gräns för att lära sig var gränsen går, och att gränserna inte är till för att fängsla dem, utan för att fungera harmoniskt i sig själv, i flocken och i sin övriga miljö, samt utveckla konstruktiva talanger. Dessa barn bli ofrivilligt skitungar! När de stjäl en kola på Konsum så rycker föräldrarna bara på axlarna.

Nu påstår jag inte att du Wolfiemother tillhör de icke tänkande föräldrarnas skara. Däremot tycker jag inte din kritik mot texten är befogad. Ofta när man pratar mer ingående med folk om barnpsykologi så får man höra standardkommentaren "alla barn är olika och sunt förnuft räcker långt för att uppfostra sina barn på ett bra sätt". ALLA säger att sunt förnuft räcker, och ALLA anser sig underförstått besitta detta förnuft. Men då frågar jag bara, var finns alla dessa förnuftiga föräldrar? Hur kommer det sig att så många 13-åringar idag super skallen av sig, har sex till höger och vänster, har identitetsproblem med grav ångest och skurna armar osv. Skulle man sälja aktier i svenska folkets föräldrars "sunda förnuft" skulle jag inte ge många ören per styck!