Hallå igen!
Som jag tidigare skrev har jag erfarenhet av att ej "känna" min egen andning, nuförtiden inträffar dock sådana känslor när jag är väldigt bakis, som tur är lyckas jag sällan bli så pass bakis
Det man givetvis kan fråga sig är varför det inträffar just då? En rimlig teori är väl att man oftast har mer ångest när man är väldigt bakis o knappt mindes vad man hette dagen innan.
När jag kände det första gången gick till doktorn och kollade upp mina luftrör och såg till att allt var OK i andningsväg, när allt var görna lysen lugnade jag mig och med tiden släppte det.
Tänkte ge lite tips på vad jag brukar göra när dessa andningsrelaterade symtom dyker upp för mig vid stress eller bakfylla.
Om du inte "tror" att du känner din andning så sätt handen nära munnen så du känner luften passera ut och in. Dessutom kan du lägga händerna på magen så du känner hur luften kommer in och magen putar ut (dvs. Andas med magen, inte med axlarna!) Dessa två lugnar iaf mig väldigt mycket.
Denna kan låta lite udda men jag kom på den för bara en månad sedan, om du inte kan släppa tanken på att andas manuelt så kan du göra följande:
Koncentrera dig på att spänna "kissmuskeln" ....Vad är det den kallas? Bäckenmuskeln?? Det är iaf den som du kniper med om du pinkar.
Så det du gör är att helt enkelt koncentrera dig på att spänna den, släpp, spänn igen osv.. Min egen hjärna kan inte koncentrera sig på att både andas manuelt och spänna så rätt vad det är så andas kroppen själv.
För att summera det hela så tror
JAG definitivt det handlar om ångest/tvångssyndrom. Om jag bara tar och känner efter nu på mig själv så kan jag ju inte direkt säga att jag känner min andning speciellet mycket, och blir inte det minsta orolig då det är normalt så vitt jag vet
Bra initiativ med psykolog!
All lycka, hoppas tipsen kan lindra något på vägen.