Dopa minen:)

Nu tror jag att min text misstolkats litegrann. Jag avser inte springa fram snabbt som ögat och belöna missgärningar med en kram varje gång. Det handlar mer om det kontraproduktiva att med små barn beordra dem att säga förlåt, och sedan förvänta sig ngt slags emotionell mognad. Att säga förlåt är inget svårt alls - det är sex lättuttalade bokstäver. Att känna att man vill be om förlåtelse är något helt annat, där man för en stund känner sig in i hur den sårade känner sig.

Detta är viktigt i låg ålder. Att försöka använda detta på någon annans "värstingtonåringsbarn" är ju inte något jag tänker tipsa om. Inte heller kring vuxna fängelse-"aspiranter". Jag ser ingen större gråzon i detta så länge man håller sig till små barn som man själv har ansvaret för genom att vara förälder eller förskolelärare.

För övrigt håller jag med Blueye att gränsdragningen är viktig för barn. Enligt mig borde det stå i lagen om barns rättigheter att ett barn har rätt till att få känna sig begränsad. Tillrättavisningar är viktiga. "Fria barn" som får göra som de vill, blir osäkra, neurotiska och olyckliga. Missförstå mig inte nu som att jag tycker man ska hänga över dem med pekpinnen och korrigera allt som de inte gör exemplariskt.

Men jag vidhåller att i de fall man överväger att kommendera ett litet barn att säga förlåt, så ska man låta bli det och överväga en mer konstruktiv process. För mindre småsaker duger det som man alltid gjort, dvs bara säga till: "Sluta", "nej", "låt den där vara" osv (viktigt dock att använda lämpligt tonfall och kroppsspråk). "Kramkalas" behöver man inte ha varje gång ett barn gör ngt dumt. Har man det vid rätt tillfälle så att barnen (båda parter, för man kan behöva träna sig att ta emot empati också) verkligen lär sig empati, så blir ju effekten att liknande situationer inte behöver uppkomma igen (eller så ofta).