Han hånade mig när jag inte gick klädd som han tyckte jag borde och frågade om jag inte tyckte att jag skulle lära våran dotter att knäppa sin kofta istället för att gå med den omlott. Han har så jävla mycket ideer och åsikter, hans tyckande är enligt honom det enda riktiga och jag kunde inte ens ha vad jag ville på min smörgås. Han inskränkte mig, jag fick inte ta några beslut jag får panik när jag tänker på hans hårda kalla blick den tränger igenom och jag står inte ut med känslan av att vara så värdelös vi skildes förra året och det har fungerat bättre sedan dess men nu har de där kalla hatiska blickarna kommit tillbaka fast jag inget gjort vi har barn tillsammans annars hade jag tagit livet av mig för länge sedan måste det vara såhär hela livet blir blockerad tankarna försvinner orden kan jag inte hitta blir tyst svag han kräver att jag ska tycka el säga något NU men tankarna är borta tomheten i mig växer måste skära för att stå ut måste skära NU det är bråttom var är kniven går undan in i badrummet rispar hårt inte ett dugg rädd för smärtan den lindrar ju och blodet som sipprar längs armen gör att det känns något bättre
|