2008-05-24, 05:44
|
#17 (permalink)
|
|
Banned
Guldmedlem
Reg.datum: May 2008
Inlägg: 226
|
De vill ha kärlek men väcker hat
Publicerat: 6 februari Läs mer
·
· Fel att kasta all skuld på den som har borderline
· Fel att kasta all skuld på personen med borderline
:
"Det som pågår i en borderlinepersons inre liv är som känslomässig tondövhet. Jag kan höra melodin inne i mitt huvud, och den rätta tonarten, men när jag själv ska reproducera sången med min egen röst kommer bara ett omelodiskt kraxande."Hennes problem har inneburit att hon fått höra sin man ropa att han vill ha henne tillbaka, "sådan du var innan vi flyttade ihop", men också att han "i utkanten av sin personlighet hittat en hel del aggressivitet".
Kvinnan har dock avstått från att polisanmäla, eftersom hon menar sig bära en stor del av ansvaret för misshandeln. Att detta är ett vanligt mönster hos misshandlade kvinnor går hon inte in på i sitt brev.
Hur kan det gå så långt? En 40-årig man bekräftar att det är "farligt" - för båda parter - att leva med en person med borderline: "Jag bar hand på henne några gånger, mest örfilar. Jag hatar faktiskt henne för det, men det var i situationer där hon slog sina barn eller hade slagit mig blodig. Jag är stor och stark, därför är det en skam att tvingas till våld."
et är på tiden att också ta upp den psykiska misshandel som kvinnor utövar, skriver en av det stora antal som känt igen sig Patriks och Jessicas förhållande. 40-åringen anser: "Skillnaden mellan fysisk och psykisk misshandel är hårfin. Att leva med en borderline kvinna är att jämställa med hustrumisshandel. Att just jag råkat ut för detta är för min omgivning utopiskt, men det visar bara hur sköra vi människor är."Kvinnan som inte kände igen sig i beskrivningen av en borderlineperson undrar dock: "Tycker Ni (artikelförfattaren) på något sätt att det är rättfärdigat med fysisk misshandel, även om den föregåtts av verbala hot, kränkande konflikter och otrohet? Jag får intrycket av det ..."Självklart gör vi inte det. Vi beskriver bara en verklighet som en del människor lever i, eller kanske man ska säga: en verkligheten så som den ter sig vissa människors ögon.
Om nu den andre är så besvärlig, varför avslutar man då inte förhållandet? Det är mycket svårt, hävdar nästan samtliga män som hört av sig till Idag:
"Jag försökte lämna henne 30 gånger", "min sambo har flyttat hemifrån 14 gånger", "terrorn efteråt pågick i flera år". En förklaring till detta ger 40-åringen: "Den ånger och oftast ynklighet som uppvisas av "den sjuke" när stormen lagt sig är också oerhört svår att hantera".
Och en 35-årig man förklarar: "Min önskan att värna henne under perioder då hon var svag, att verkligen mötas när det fungerade och att på något sätt få upprättelse för de psykiska och fysiska övergrepp jag utsattes för, höll mig kvar. Samtidigt oroade jag mig för barnen och ville inte lämna dem i sticket."
Nästan samtliga vittnar också om turerna efter separationen med polisanmälningar och utdragen vårdnadstvist. En kvinna som arbetar på en kvinnojour i stockholmsområdet berättar:
"Jag känner till ett fall där mannen och barnen varit psykiskt misshandlade. Efter 10 års liv med en "borderline-kvinna" lyckades mannen ta sig ur äktenskapet som bestod av ständiga raseriutbrott, otrohetsanklagelser och självmordshot från kvinnan. Domstolen har gått emot pappan och givit kvinnan vårdnaden om barnen och pappan är mycket orolig för att de far illa på grund av mammans ständiga raseriutbrott."Flera vittnar om att fäderna får svårt att bli trodda av familjerätten och sociala myndigheter. 35-åringen säger: "För alla dem som råkat ut för det kan Patriks beskrivelse vara en liten del av den upprättelse man aldrig kommer att få. Att det som inträffat hänt. I vårdnadstvister och bodelning har jag varit tvungen att negligera det. När ingen lyssnar såvida man inte har en journalkopia uppstår ett tomrum och en förnekelse."Många har undrat om Idag ska ta upp just barnens situation. Hur fungerar "Jessica" som mamma? undrar en läsare. Och hur påverkas barnen av hennes förhållande till pappan?
Vittnesmålen till redaktionen kommer från vuxna barn som alla formulerar sig ungefär så här: "Nu har jag åtminstone delvis fått svar på något jag funderat på i många år. Min fars beteende!"
Det svåra för ett barn, säger en kvinna, är att det inte syns utanpå och att de är så oerhört duktiga skådespelare mot omvärlden. Charmerande, intelligenta, begåvade ... Hon berättar:
"Det tar hårt på självförtroendet att aldrig riktigt kunna lita på sin egen mamma (och ibland heller inte på sin pappa som varit medberoende). Många saker som hänt hemma har jag aldrig vågat berätta för det har varit så vidrigt."I ett brev skrev mamman till henne som vuxen att hon bar skulden till sin egen sons självmord. Dessutom tyckte mamman att dottern borde göra likadant.
"Så skriver inte en frisk mamma till sitt barn, det har jag förstått nu. Men det var bra nära att jag tog henne på orden. Det har tagit nästan 50 år att bli en någorlunda hel människa."En kvinna som varit kontaktförälder till ett barn där modern uppvisade borderline-agerande, säger att det är mycket svårt för vuxna i omgivningen att upptäcka förälderns sjukdom. "Naturligtvis får barnet uppleva liknande saker som mannen i dagens artikel. Självfallet visar det sig i barnets agerande och skolprestationer."Barnet får en minst sagt konstig verklighetsuppfattning, påpekar kontaktpersonen. Det lär sig att aldrig lita på sina egna sinnesintryck, eftersom borderline-föräldern kan straffa det hårt om det inte stöder den "sanning" som är den för tillfället rådande.
"De här barnen får sällan det stöd de behöver. Föräldern klarar alldeles utmärkt att verka normal under korta möten med vårdpersonal, dagisfröken och skolfröken. I samhällets ögon blir det "barnet" som är ett Problem, och det bemöts därefter. Men det är alltid barnet som får betala med sin utveckling."Även när paret haft slitsamma vårdnadstvister har tiden så småningom lett till att mannen fått tillbaka självkänslan och livet som separerade har gått in i en lugnare fas. Livet börjar ta form som det ska, skriver han:
"Mina känslor har övergått från hat till insikten om att hon faktiskt har hjälpt mig att hitta mig själv genom denna separation. Vägen är lång men den finns där. Det finns hopp!"
Agneta Lagercrantz
Anders Haag
|
|
|