Citat:
Ursprungligen postat av Blueye
Ett första och jättestarkt steg har du redan tagit - du har skrivit här på forumet!
Jag kan mycket väl förstå din reaktion att inte våga öppna dig för någon med dina problem efter att ha fått den fruktanskvärt klumpiga och fördömmande responsen från din mamma för sju år sedan... Att avfärda sin egen dotter på det sättet... så gör man bara inte. Oavsett hur man själv mår för tillfället. Men din reaktion är fullt förståelig!
Du verkar vara en sån fin och godhjärtad människa, jag tänker på det du säger om att abslout inte vilja såra någon annan människa... Du skulle ha kunnat bli bitter och hatisk mot omvärlden, men det är du inte! Det är en fin egenskap, en egenskap som alltför få besitter...
Den har dock en baksida. All kritik och allt ifrågasättande som du egentligen borde ha lagt på omvärlden, den vänder du mot dig själv. Du måste vara perfekt, annars duger du inte. Det har blivit ett så invant taknemönster hos dig att det nog är svårt att bryta på egen hand...
Skulle du våga ta kontakt med någon terapeut här på forumet? Eller någon inom ditt egna landsting? Om inte, skulle du kunna tänka dig att fortsätta skriva om dina tankar kring dig själv här på forumet? Så kan vi tillsammans se hur vi kan ändra eller åtminstone skapa ännu mer förståelse för varför du reagerar som du gör?
Jag tror absolut att du kan ta dig ur detta moment 22. Du är en fantastisk människa som förtjänar att älska och vara stolt över dig själv!
Kram på dig!
|
Jag kan säga att jag blev lite gladare av det här inlägget eftersom att jag aldrig fått den rektionen av någon
Känns jättebra.
Jag har ju börjat lägga märke till hur jag är, och vad jag gör på senaste tiden. Förr har det varit mer att jag "bara visste" att jag inte vågade göra saker, men nu har jag tänkt extra mycket på det och varför jag gör vissa saker etc, Har en liten anteckningsbok som jag har börjat skriva upp de gånger jag börjar tänka på hur andra ser mig. Som t.ex:
"Jag hoppade av vid första hållplatsen brevid skolan men kom på att jag ville ha en dricka från affären som låg en hållplats längre bort. jag började gå men vände sedan eftersom att folk lär ju tänka på hur dum jag är som inte hoppade av på den andra hållplatsen".
Det är just sådanna småsaker som blir jättestora för mig. Har även börjat försöka förklara för mina närmaste vänner hur det är, men då brukar jag skämta till det och säger "Det är typ något fel på min hjärna så den vill att jag ska tro att en liten skitsak egentligen är 50x värre".
Fick höra av min pojkvän att han har märkt att jag försöker att bli av med iallafall ett problem, och det är att jag är orolig hela tiden när det gäller honom.
Iallafall, jag känner ju nu att jag vill bli av med det, men jag är rädd att det inte kommer att gå.
Jag visste inte heller att det fanns terapister på det här forumet som man kan ta kontakt med
Jag har lättare för att berätta om sånt här bakom en datorskärm än öga mot öga så det känns lite bättre
tack så mycket