Jag tänker såhär: Barn har ett behov av att testa gränser. (Jag vet att många inte gillar uttrycket att "testa gränser", byt i så fall ut ordet "testa" mot "överskrida"...) Barn testar gränser av en anledning - de vill veta var de går. Att som vuxen passivt stå vid sidan och titta på när ett barn överskrider en gräns - och dessutom kanske därigenom sårar ett annat barn - det är fruktansvärt fel då det missgynnar både barnet som utför den destruktiva handlingen och den/de i omgivningen som eventuellt blir utsatta.
Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör! I situationen där Pelle slår Kalle och dagisfröken mer eller mindre tvingar Pelle att säga det inrotade genmälet ”förlåt” känns det som att situationen som sådan är dömd att slå slint. När en vuxen måste ha översikt över alldeles för många barn för att ha en sportslig chans att ägna varje barn den uppmärksamhet och tid de egentligen skulle behöva, då är det en naturlig reaktion att så snabbt som möjligt vilja lösa en konflikt. Målet blir då att Pelle ska säga förlåt till Kalle för att barnen sedan snällt skall leka med varandra igen.
Min uppfattning är att barn idag generellt beter sig på ett sätt som skulle vara otänkbart för bara några tiotal år sedan. Det har alltid funnits vuxna som varit mer eller mindre bra uppfostrare. När min pappa var liten, skulle ett beteende som Kalles resultera i fysisk bestraffning från den vuxne i form av en örfil. Barn slogs på hans tid – när de vuxna inte var närvarande och kunde ingripa. Eftersom jag är för ung för att verkligen kunna vittna om dåtidens barnakultur kan jag naturligtvis inte säga att barn slogs mer när pappa var liten än nu. Men i samtal med min far har jag fått uppfattningen att barn som blev osams på 40-50-talet ofta ”gjorde upp” genom att slåss om saken. När den ena hamnade i underläge var det naturligt för den med övertaget att fråga ”Ger du dig?” Svaret blev oftast ”Ja”, och saken var ur världen.
Idag bråkar inte barn lika renhårigt. Vi vuxna är medvetna om att våld föder våld, och de flesta skulle aldrig komma på tanken att fysiskt bestraffa ett olydigt barn. Jag förespråkar absolut inte att vi skall återinföra barnaga, absolut inte! Men jag tycker ändå att det tillhör den vuxnes huvuduppgift att vägleda våra barn i hur man beter sig och vad som är moraliskt rätt och fel. Att utan att sätta sig in i barnets situation och försöka förstå grunden till det oacceptabla beteendet, det är likaväl som den fysiska bestraffningen ett sätt att föra över ett felaktigt synsätt på barnet. Barnet får inte en chans att utveckla en naturlig förståelse för varför vissa beteenden är oacceptabla. Eftersom fröken inte försöker sätta sig in i Pelles känslor, lär sig Pelle inte heller att förstå hur hans agerande får Kalle att känna sig.
Jag tror alltså att vuxnas avsaknad av empati indirekt smittar av sig på barnen.
|