Hur hemskt det än är att sörja, och hur jobbigt det än är att sakna - så är det något man måste göra efter en sån tragedi som en nära anhörigs död...
Man måste få känna, reagera, bli arg, ledsen, förvirrad... Att en gammal människa dör är fruktansvärt, men det är ändå mer naturligt och mindre oväntat än när en ung frisk människa rycks ur ens liv, och detta också genom en aktiv handling! Jag tror att mycket ilska och förvirring kommer in i de anhörigas bild här...
Känslorna försvinner inte. Men de förändras. Sakta men säkert börjar man acceptera faktumet, kaoset försvinner och ersätts av en lugnare typ av sorg och saknad. De glada minnena kommer tillbaka, och det mörka slutet påverkar inte längre hur man ser på glädjen över det fina man faktiskt haft i sin relation till den man nu saknar...
|