När jag var sju eller vad jag nu var mins inte riktit så satte jag spaggeti i halsen väldit rejält men min pappa lykades få ut de ur halsen på mig...
Då slutade jag äta spaggeti men började ett år senare, när jag var 10 eller 11 så började jag sluta äta en massa olika maträtter det kändes som om att jag inte kunde svälja vissa saker. Efter några månader kunde jag bara äta yoghurt och potatismos, jag rasade ner i vikt och blev tröttare och orkade inte med någonting. Men det var inget fel på min hals så när vi åkte till tandläkaren frågade pappa om mina tänder längst in hade börjat växa ut för att det kunde orsaka att jag inte kunde svälja. Men det gjorde dom såklart inte. Då var dom säkra på att det var spykiskt och jag med... Jag var livrädd för att sätta i halsen igen och min järna lurade väl mig att de inte gick att svälja. Dom började prata med mig en massa om det och jag blev bara mer och mer deppig för varje gång vi pratade om det. flera månader gick och tillslut lykades jag hålla vikten uppe. och en kväll när mamma och pappa gått och lagt sig och jag kollade på star wars på nedervåningen så kom jag på att det fans chips i köket. Jag älskade chips och jag ville värkligen äta chips så jag testade ett chips och jag lykades svälja det. Jag blev överlyklig och började äta en massa chips, men jag kunde fortfarande inte svälja annan mat. Det tog några månader och jag fick ta äkliga tableter för att få i mig vitaminerna som jag behövde, men sen började jag äta något annat mins inte vad men de va väl makaroner eller nåt sånt. Sen långsamt precis som när jag hamnade i det här så började jag äta mer och mer saker. Tillslut kunde jag äta det mesta, men har hemsk svårt för morötter fortfarande :s Jag mins det sista jag kunde äta det var grillad korv, mamma och pappa ropade på mig o sa att dom grillat korv och jag fick en stor klump i halsen eftersom jag inte ätit korv på så länge och var rädd för att jag inte skulle kunna svälja men när jag åt korven så lykades jag svälja och blev överlyklig. Det värsta med det här var att kompisar och lärare försökte prata med mig om det och jag mådde bara sämre útav att folk pratade om det, jag visste att jag hade problem och var tvungen att göra något åt det och att folk pratade med mig om det, det var bara jobbigt för mig det hjälpte inte ett dugg. och nu e jag så glad för att jag kan äta igen för att bara äta potatismos och yoghurt i 1 år är jobbit så nu vill jag inte ens se yoghurt igen xD och det tog ett bra tag innan jag åt potatismos igen. äter det hellst inte nu heller men nån gång ibland går ju bra... Men utan mina kompisar hade jag nog inte tagit mig igenom det, flera gånger ville jag bara ge upp o om inte dom funnits hade jag nog gjort det. Tack diildus & nina ni e bäst <3 o sara du ska ha ett jääätte tack också <3<3
Att inte kunna äta var det hemskaste jag varit med om och jag är fortfarande rädd att det ska komma tillbaka, det värsta året i mitt liv vill inte jag uppleva igen.
tack ni som läste igenom alltihopa och förstår vad jag gått igenom ^^
jag hoppas värkligen att ingen behöver gå igenom samma sak som jag gjorde
Nu har jag ju andra problem som måste lösas :s men de hör inte till den här historien och dom problemen hållerjag just nu i mina tankar, vill inte att det ska bli som den här historien att alla börjar prata om det och gör så jag mår sämre. aja ses