Jag har vet inte alltid heller vem jag är. Jag vet inte hur jag är som person liksom. Och det är för att jag inte har varit med så mycket människor och mycket för att jag varit inne i mig själv. Liksom inne i en bubbla där bara jag är och mina egna tankar. Hur är jag? Är jag rolig? Är jag trevlig och en bra människa? Jag vet inte riktigt för där är nog inte någon som talat om det för mig. Det jag fått hör är att jag är väldigt tyst och annat. För att lära känna sig själv tror jag man måste gå tillbaka i tiden och fundera på vem man var då och vem man är idag och varför man har blivit den man är. Mycket av min uppväxt har påverkat mig. Jag har en del från min pappa i mina beteenden har jag märkt och min pappa är inte världens bästa pappa. Sen jag fyllde 24 och mamma fick cancer så har jag funderat mycket på mig själv som människa. Innan dess har jag funderat på mina egna beteenden och varför jag är som jag är. Varför jag började tänka så vet jag inte. Kanske för att jag började se att jag gick in mer i mig själv. För att kunna vara avslappnad bland många människor tror jag att man måste ha ett tankesätt där man tänker att det finns inget att vara rädd för. Och att tiden bara går. Att tänka att när man blir gammal så vill man inte se tillbaka på livet och minnas dåliga saker utan man vill minnas bra saker. För att sitta 80 år gammal och minnas ett dåligt liv. Det tror jag inte är vidare roligt.
