Emil

Man kan ju begränsa känslor, till exempel om man sitter i ett klassrum, och så hör man otroligt irriterande och dryga kommentarer. Eller man är i en fotbollsmatch, släpper in fem mål bakåt. Då finns det sådana som skriker, tjurar, ger upp, och säger "det är ingen idé".

Själv reagerar jag annorlunda, jag gör som de flesta säger att man borde : tar tag i det hela, vill ändra på det, vill visa alla att vi ska göra mål, eller att man kopplar bort personen omkring sig, liksom "går in i sig själv, slutar av, koncetrerar, fokuserar, "klipper av/ redigerar bort" störningar som är på väg att nå mig.

Är det dumt att göra sådär. att liksom "frysa känslan, genom mental kraft, för att gå utanför känslointervallet, och gå en fryst bana. Man koncenterar sig bättre då.
Men man förnekar känslor som ilska, att vara arg, osv, när man hör något dumt t.ex, genom att "tänka bort" det hela.
Är det dumt att göra så för mycket.
Kan psyket hämnas? Om man kom över det i första stiuationen, då kan man väl bara gå vidare?
Jag hoppas ej så. För livet borde vara jobbigt om man måste vika sig för känslorna hela tiden, och inte kunna få koncenterara sig på uppgfiten, om man är tillräckligt duktig på att frysa bort störningar.

Ursäkta att det är svårförståligt. Jag skriver som jag uppfattar det.