tjorven

Vad är det som gör att man har så svårt att finna lycka. Vad är lycka? Är det vänner, familj, partner, prylar, djur eller resor? Tanken på att få något man önskar får en ju att känna en viss känsla, som i många fall kan mätas med lycka. För när vi sedan får det där vi trånat efter, var tar känslan då vägen? Den har för vana att pipa iväg ganska fort! Då hittar vi åter igen ett litet tomrum inom oss själva som måste se till att fyllas. Är det jakten på lycka som får oss att må bra, inte själva den sk lyckan i sig?
Vad gör man när man jagat så pass länge att krafterna börjar ta slut. Man hittar inte det där som ger frid inombords hur man än kämpar. Man tappar sig själv bit för bit, på vägen. Försvinner allt mer. Tappar tron på att allt blir bra, att man en dag ska få må bra. För helt plötsligt är det inte det vackra ordet "lycka" man strävar efter utan bara att få må bra, helt enkelt. När man avslutar sin jakt på lyckan, går det över till något annat. Man gör allt för att inte känna den själsliga smärtan. Istället tar man till självdestruktiva medel för att trycka undan det verkliga som pågår inom en själv. Det kan handla om allt från att belöna sig själv med diverse medel som för stunden ger en kick, till att skada sig själv.
Hur gör man för att ta sig upp när man är som längst ner?
För att kanske en dag ska kunna känna vissa ögonblick av lycka. För visst är lycka ofta något som passerar väldigt fort, ett ögonblick i tiden, som man ofta missar eller inte ens lärt sig att fånga!
Någonstans vet man ju att det finns. Det där vackra ordet, och att det finns något bakom bokstäverna också.
Men det är inte lätt när man är i mörkret.

Hur tar man sig upp?