Ursprungligen postat av Lats

Jag har haft extrema såna här känslor du snackar om - att inte kunna/vilja vara ensam, och detta tycker jag är ganska så intressant:

Jag har insett att jag har varit svinrädd att vara ensam, för då finns det ingen där som bekräftar med sin närvaro att jag är älskad, och man kan få känslan av att man förlorat något/någon.

Då är man ENSAM, vilket samhället (och min pappa) i många fall inte tycker är okej. Således är man inte heller bekräftad i sin situation.

Man vet förnuftsmässigt att ens partner inte sviker en, men barnet inom en känner att man blir övergiven.

Desa påstående har hjälpt mig:

HANTERA SIG SJÄLV
"nu är jag ensam, och det känns obehagligt, men är det så obehagligt egentligen, om jag väl känner efter?"

"det känns som jag vill vara med henne hela tiden, men jag inser också att detta är en trygg vana. Nu ska jag göra nånting själv som jag aldrig skulle göra annars, och det är ju faktiskt riktigt gött!"

"det är inte jag som vuxen som inte kan hantera det här, det är barnet inom mig, så låt oss gråta en skvätt som barn och sen inse att det inte är HÄR och NU den känslan är aktuell"

RESONERA KRING SITSEN
"hon älskar mig precis lika mycket fast att jag är själv just nu"

"det är sunt att göra olika saker med olika människor, precis som med vänner. Jag är hennes pojkvän, och det tar ingen från mig var hon än är, och vad hon än gör"

"ett förhållande får näring också i de stunder man inte umgås - typ som att intrycken sjunker in hos varandra. Det är utomordentligt bra att ta en paus då och då, så växer sig kärleken stark"