Hej Loppan2!
Jag har BBD och du får gärna ställa frågor till mig om din vän beter sig konstigt i olika situationer! Jag är i en fas då jag själv, försöker ta mig ur BBD (har kommit en bit) och känner att det hjälper att vara konkret med hur det faktiskt visade sig i min vardag.
När folk, tydligt eller otydligt, visar att det försöker hjälpa kunde jag också bli sur och irriterad. Jag tänkte att min vän inte tror att jag kan ta hand om mig själv och leker en jävla hjälte i dramat. Jag tänker alltid otroligt långsiktigt när folk ska ställa upp för mig vad det än gäller. Vad någon än säger så lyckas jag på något vis omvandla det till något negativt. Som BDDperson blir man lite paranoid över hur andra människor tittar på dig. Varför hon inte längra vill vistas med andra människor är troligtvis för att hon dömer sig själv väldigt hårt, och inbillar sig att alla människor dömmer henne lika mycket.
När jag hade BDD som värst var jag alltid hemma om jag inte var på jobbet. Jag började få ångest över att andra människor var så lyckliga och hade ett bra liv, och att jag aldrig hade lust att göra någonting. Min BBD var i kombination med en ätstörning så jag satt mycket hellre hemma och åt glass och godis i stället för att ta en öl med kompisar en fredagkväll. De enda människorna jag kunde umgås med, ibland, var de människor jag jobbade med för de hade följt mig genom utvecklingen av BDD så det kändes som jag kunde lite på att de verkligen ville umgås med mig av egen vilja.
Tips på vad jag tycker du ska göra:
- Ring henne relativt ofta och prata om allmänna saker.
- Prata inte om roliga saker du har varit med om med dina kompisar. (Det kan bara trigga igång ångest för henne att hon är utanför och inte lever ett lyckligt liv)
- Tala hellre om roliga saker som hände när du var hemma med familjen, eller när du gick Själv på stan och titta på kläder. (Det visar henne att du också är ensammen ibland och inte alltid beblandar dig med lyckliga människor i ditt "perfekta liv")
- Gnäll inte över dina småsaker. (När folk gjorde det för mig tänkte jag: "Din jävla idiot, du har ingen aning om hur jag har det!")
- Säg att du behöver hennes råd i stället. Hitta på saker, om du inte har sakar att fråga reda, där du kan ställa frågan: "Vad skulle du göra i min situation? Vad tycker du att jag ska göra" (Några dagar senare säger att du löd hennes råd och att det gick jättebra. Jag kände att jag var en person som egentligen inte behövde finnas, utan levde mest för min familjs skull, så det har hjälpt mig att jag fått komma med tips och idéer till andra så jag kan få känna att jag faktiskt kan fylla en funktion i denna värld - att det faktiskt finns en människa som trots mig patetiska liv bryr sig om min åsikt)
- Unvik att visa överdrivet mycket intresse för hennes liv. Bara småprat kan räcka. (Det är en fin linje att unvika det överdrivna.)
- Säg att du vill att ni två ska göra någonting tillsammans. (Något så enkelt som att träffas och spela kort kan räcka.)
- Försök att lista ut vad hennes BDD handlar om.
När jag hade den värsta BDDn skämtade jag otroligt ofta om min "feta, fula äckliga kropp, min stora nästa och sjukliga längd". Allt som jag "skämtade" om var fullaste allvar. Även om jag kunde ärligt skratta hejdlöst åt mina skämt, var de fortfarande på allvar. Det faktum att hon skämtar att ta sitt liv ska tas på allvar! Men att hon skämtar om det till dig visar att hon fortfarande har förtroende för Dig! En person med BDD är väldigt stolt och visar sig inte svag inför andra.
I dessa tips har jag utgått från mig själv och hur jag hade önskat att människor behandlat och gjort för mig. I grund och botten för min BDD var jag att jag var så extremt avundsjuk på andras liv, att de var så lyckliga och sociala, att jag isolerade mig själv för att inte riskera att förstöra det för dem. Man vill ju inte gärna var den tysta som drar ner stämningen och som folk snackar bakom ryggen om när man lämnat dem.
Du får väldigt gärna höra av dig till mig om du har mer frågor! Jag hoppas att min historia har hjälpt dig i alla fall lite i hur en BDDperson tänker.
|