Stadig

Intressant, men kanske inte helt lätt...

Nu är ju inte detta alls på samma skala, men principen kan vara nog så lik.
Om vi kollar på rättsväsendet kontra psykvård (samt tvångsvård), så finns det ett (av flera, eh) rätt stort dilemma.
Många experter är ens om att det inte gagnar "förövaren" att utsättas för ett "fyrkantigt" straff, och om man vill försöka undvika att denne förövare inte upprepar det/de brott han nu kan ha gjort, inför framtida händelser, så behöver han/hon vård, omsorg, chans till personlig utveckling inom olika områden (t.ex gärna få chansen till att påbörja en utbildning som kan leda till jobb, så han lättare kommer in i samhället.

Och jag håller med, MEN den/de som blivit utsatta (vad det nu skulle kunna vara för brott), känner ofta en större vanmakt, fruktan, sorg, hat och en hel del andra negativa och destruktiva känslor (& tankar).
Deras förtroende på rättvisa, på poliser, regler och lagar faller långt långt, och det förekommer nog ofta att dom upplever det som att den som betett sig illa, får det bättre och blir mer ompysslad.

Så mycket för deras skull, har vi regelrätta straff i olika grader (indragning av körkort, fotboja och därmed ett begränsat liv och vardag, fängelse, besöksförbud osv osv), så att dom har/får chansen till någon form av upprättelse (då de flesta som drabbas, har svårt att ha varma tankar om förövaren, och vill att något mer eller mindre hemskt ska drabba boven).

Men inte bara för deras skull, utan även övriga samhället. Att gemene man får en känsla av att "det spelar ingen roll, jag kanske till och med får det bättre om jag åker fast (och gör jag inte det, well perfekt!).
I långa loppet skulle det kunna bli kedjereaktioner, där fler och fler blir otrygga, och blir snabbare att "svara med" mer direkta metoder mot hot, våld, hot om våld och olika kränkningar (kommer att tänka på landet USA).

Så både i ett förmanade/varnande syfte ( "OM du gör så, så händer "DETTA!"), samt för att folk ska kunna känna sig tryggare (i större grad) ute på gatan, på olika platser och även sitt hem, och om sin familj och vänner.


Ber jag om ursäkt över det "stora" exempel, inte alls på samma nivå som ditt exempel/din frågeställning - ändock, så tycker jag mig se att det finns snarlika nämnare.
Hur känner sig det drabbade barnet när han/hon som precis varit så elak, och gjorde just det som föräldrarna och fröknarna/lärarna/personalen predikat om, att man INTE får göra (t.ex slåss, vara elak osv), får en varm kram (trots rättvis/lika behandling, så känner sig som sagt den drabbade ofta en stor orättvisa, och än mer drabbad).

Samtidigt finns det en risk att "förövaren" (hehe, lite starkt ord på ett barn...) får tankar och känslor ungefär som denna "nämen oj, jag trodde jag skulle få storskäll, men jag kan tydligen komma undan med detta, inget straff ju!" (ja lite väl tydlig tanke för ett litet barn, men ändå i den riktningen). Detta kan då leda till ett förstärkt beteende.

Samtidigt behöver ju både den lille "förövaren" samt den vuxne boven, bra behandling, hjälp och stöttning - för att kunna utvecklas, växa som individ och arbeta bort de olika destruktiva tankar och handlingar.

Knivigt, vart drar man gränsen?
Är det helt svart och vitt? Det ena eller det andra? Kanske en gråzon, och en kombination av båda?
Gyllene medelvägar är ju toppen (när dom funkar), tyvärr så blir det mer komplicerat med större flexibilitet, tror jag.

Inte lätt... Några tankar/åsikter/svar angående detta?