När jag var liten så levde livet verligen. Man lekte och hade kul nästan varje dag. Men så nån gång när jag var 11 så insåg jag att min mamma var alkoholist. Hon drack ofta, varje helg till en början. men efter kanske ett år började hon trappa upp sitt drickande. Det var nästan som att hon drack mer och mer ju äldre jag blev. Hennes drickande ledde till att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Jag vågade aldrig, för varje dag när jag kom hem och öppnade dörren så visste jag aldrig hur mamma skulle må eller bete sig. Var hon full? Mådde hon psykiskt bra? Var hon ens hemma?
Som tur är hade jag en pappa som tog hand om mig varannan helg. Men han anade inte ur jag hade det hos mamma. För när han hälsade på så städade jag å mamma tilsammans och mamma gömde all alkohol som hon hade hemma.
Så när jag fyllde 16 så var mammas drickande en vardag. Varje dag drack hon, hon hade hem en massa olika killar jämt. oftast äldre gubbar som också de var alkoholister. Jag beslutade då för att flytta hem till pappa. Det känndes bra, där fick jag vara barn och där hade jag regler om vad jag fick göra och inte göra.
Men när jag då flyttade började mamma verkligen att må dåligt. För jag sa åt henne att jag flyttat för att hon drack så mycket. Hon drack jämt och väldigt mkt. Hon träffade en kille som sen misshandlade henne. Hon slutade ringa mig. Hon ringde inte ens när jag fyllde 17. Så allt detta festande ledde till att hon blev vräkt. Mitt "riktiga" hem försvann. Hon flyttade till en gammal alkoholist som sen matade henne med alkohol i ett helt år. mamma gjorde iget annat än låg i en säng å sög på flaskan. Detta tillslut ledde till hennes död år 2006.
Jag har aldrig pratad med någon som är expert på området alkoholism eller med någon om mammas död. Inte på två år. Jag tror att det beror på skuldkännslor eller nått. För tillfället bor jag ensam i en storstad ca 160 mil fån den orten jag växt upp i. jag klarar mig gnska bra trots en depression som jag tror jag har. Men det jag lärt mig, är att jag som har ärvt den sociala biten av alkoholberoende måste vara försiktig med att inte hamna i ett beroende. jag tänker på det varje dag. För jag vill verkligen inte hamna i graven som en 46 årig mamma till två barn.
Hoppa att ni alla har det bra.
Ni får gärna komentera mitt inlägg om ni känner för det, skulle behöva lite feedback.