Znoken

Som 37-åring har man fått sina törnar här i livet. Obesvarad kärlek, dumma chefer, vänner som sviker, misslyckanden, besvikelser osv. Det hör till det som kallas livet. Det är inte konstigt att bli ledsen ibland. Man bearbetar och så kan man gå vidare. Det är bara naturligt.

Jag har aldrig funderat så mycket över stress förräns denna vår då det känns som att "allt" kommit på en gång. Jag har börjat uppleva en del fysiska fenomen som jag aldrig upplevt förut. Störd sömn, spontana svettningar utan direkt anledning, hjärtklappningar, smärta i bröstet, spontana gråtattacker vissa dagar, ointresse, koncentrationssvårigheter m.m. Nu kanske det låter värre än vad det är även om jag upplevt (och upplever fortfarande) allt detta och lite till. Jag försöker fortfarande gå till jobbet även om jag inte gör något speciellt bra jobb. Dock sjukskrev jag mig i fredags förra veckan för en påhittad sjukdom eftersom jag helt enkelt inte orkade gå till jobbet. Ska försöka ta mig till jobbet i morgon dock.

Var går gränsen? Naturligtvis är det individuellt men efter att på sistone läst på lite om stress har jag börjat inse att jag kanske bör släppa min "Bror-Duktig-Som-Klarar-Allt"-attityd men vad gör jag?

// The man, the myth, the... vrak