Descartes

Jag vet inte om detta är rätt forum för mina funderingar, men det känns som om det i alla fall tangerar ämnena som stod listade. Det känns också spännande att få feedback (hoppas jag) på mina tankar.

Mitt största problem är att jag inte älskar mig själv (själsligt) och inte tillåter andra att älska mej. Detta är den enda förklaring jag kan se på min situation. Jag har träffat världens underbaraste kvinna som jag verkligen känner samhörighet med på så många plan - hon är äkta o ärlig och jag ser henne för den hon är och jag tycker om det jag ser väldigt mycket - känns nästan ovillkorligt faktiskt. Det är bara det att jag inte kan släppa loss och ge mig hän åt de (besvarade) känslorna som finns. Jag vet helt enkelt inte hur man gör! Jag är en (utåt sett) respekterad och "framgångsrik" man, bra jobb, ser väl bra ut o allt sånt där. Grejen är dock att jag har levt osant mot mej själv under nästan hela mitt liv och gjort saker och tagit beslut som någon annan tycker är rätt (och som iofs har gagnat mej också på kort sikt) men de har kännts mer o mer fel. Dessa dåliga känslorna har jag dövat genom olika typer av destruktivt beteende, som t ex sexmissbruk, vilket fått mej att känna mej som en ännu värre, dålig o äcklig människa - skuldkänslor.Det som till slut gjorde att jag bestämde mej för att ta tag i mig själv o mitt liv är en skilsmässa för ett tag sen. Och jag är helt klar med den, känns väldigt bra. Men den fick mej att se att nu har jag en chans att verkligen hitta mej själv o leva resten av mitt liv i sanning och som jag vill. Problemet är bara att jag inte vet vad jag vill, vem jag är och hur man låter sig bli älskad - därför att ingen har sett mig som jag egentligen är, inte ens jag själv på länge. Och jag har spenderat mitt liv hittills i stor utsträckning till att göra andra till lags (samtidigt som mig själv har jag trott- jag är ingen idiot..!) och jag har nog älskat också och gett kärlek och omtanke. Men att ta emot kärlek o öppna mej - nej, har inte gjort det innan. Och det är jobbigt. Jag kan känna sorg, smärta och andra jobbiga känslor men har svårt att känna glädje, lycka, eufori osv även när jag "borde" det - har levt i ett känslomässigt nolläge utan ups and downs sååå länge nu. Är rädd att jag inte kan hitta känslorna!

Och det är en stor sorg att tänka på att min dåliga självinsikt kan leda till att jag inte vågar gå vidare med den kvinna jag nu träffat ett kort tag och som jag verkligen vill våga ta steget med. Jag har pratat med henne om detta och hon förstår mig mycket väl- där finns inga problem. Däremot vill hon inte vara min terapeut - vilket ju är helt rätt, det vill inte jag heller, vi ska vara något annat - och hon har mycket saker och praktiska göromål i sitt liv. Hon känner en ambivalens för att gå vidare med mig då hon söker ett enkelt förhållande i sin speciella situation. Vill inte utveckla detta mer, men vi pratar om detta.

Så hur gör en människa som jag för att rent praktiskt finna mej själv och tillåta mej att bli älskad o att älska (för jag har mycket kärlek att ge - det vet jag)? Jag är inte rädd för att pröva någonting nytt, jag är ivrig och förväntansfull och beredd på att det kommer bli jobbigt.
Är det att tänka på ett visst sätt - förändrade tankemönster för att sen nå till känsloplanet? Rädsla för att bli sårad - säkert, men alla konkreta tips på hur jag kan bete mig mottages tacksamt!!

/Descartes