fiffis

Han kom igår natt, åkte för 10 minuter sedan.
Vi älskar varandra....så är det......men han kan inte välja, han har oerhört starka känslor för mig.....och troligen är det så att han känner så mycket skuld gentemot sin fru....Han lovade mig inte guld och gröna skogar, men han lovade att han skall söka hjälp och få någon att prata med så han kan reda ut sina motstridiga känslor. Han bad mig "chilla" lite till......han har själv svårt att se hur hans äktenskap skall kunna funka efter allt det här. Tydligen har han försökt prata med henne om allt som varit och hur han känner, men hon vägrar. Allt det där är glömt och borta för henne, hon vill inte prata om det..problemet existerar inte längre......

Var lämnade detta mig nurå? Jag sa att jag älskar honom mer än jag trodde det var möjligt att älska en annan person, att jag vill leva med honom, dela glädje och tårar, göra vardagliga saker och spännande saker. Men att jag kan inte våga tro att det någonsin kommer att hända.

Jag sa att jag inte klarar av att fortsätta som vi gjort, att pendla mellan hopp och förtvivlan, att detta är det svåraste jag gjort i hela mitt liv, men vi måste bryta nu. OM han någonsin kommer att ta steget att skilja sig och flytta kanske vi kan hitta något nytt att bygga på. Men att hålla på så här fungerar inte. Jag sa att jag önskar att vi bara kunde börja om från början, båda fria, kunna börja dejta, och lära känna varandra så som det skall vara. Inte att han isåfall skulle skilja sig, ha mig i bakfickan och sedan skulle vi kasta oss in i varandras liv. Alldeles för mycket har hänt mellan oss för att det skulle kunna funka.

Han gick nu, gråtandes, sa: "jag älskar dig, detta är inte ett goodbye, det är ett so long"....... jag svarade: jag älskar dig, stängde dörren, gick ut balkongen, tände en cigg och såg bilen köra iväg!

Jag är tom, men samtidigt forfarande stärkt av att ha haft honom hos mig. Min kropp och själ har inte fattat ännu, att nu är jag ensam, på riktigt!