komplex

Det har gått åt rätt håll för mig och min son sedan vi skrev här sist. Skolan tog vår oro på allvar och satte in rejäla stödresurser för vår son. Vi har haft flera möten och diskussioner och känner stöd, och har ett stort förtroende för dem!

Både jag, mitt X och skolan har sett stora framsteg i utvecklingen. Det känns bra!

Jag har tänkt mycket på vad Frida skrev :
"......... kan det vara så att hans överlevnads strategi har blivit att han stannar kvar i 5-åringen för innan det så var det bra i familjen när ni levde tillsammans, är han nu rädd för att gå vidare i utvecklingen av fara för vad som kommer då."

Jag tror det stämmer. För ett tag sedan tog han upp vår separation och flytt och hur förvirrande han upplevde att bo på två olika ställen. Jag var snurrig i huvudet jämt, sa han.

Frida skrev också "Vill du att han ska bli mer självständig och därmed släppa lite taget om dig som mamma?"

Självklart vill jag ha ett självständigt barn! Men jag har svårt att tvinga honom göra saker när jag ser förtvivlan i hans ögon. Det kan vara en sådan enkel grej som att gå och köpa lördagsgodiset själv. Han blir oerhört stressad av att inte kunna räkna pengar. Men ett framsteg var väl häromveckan när jag fick ut och leta efter honoom i skogen i en dryg halvtimme. Han har aldrig givit sig iväg på egen hand förut! Fast jag kunde inte låta bli att föreläsa lite för honom efteråt. Det kunde ju faktiskt varit farligt....