Ursprungligen postat av ClaraB

Jag hoppas så innerligt att någon orkar läsa hela mitt inlägg. Jag hoppas på att detta skrivande är öppningen för att mitt liv ska vända.


Jag har tappat livsgnistan. Precis så känns det.
Förlåt att det här blir långt , men nu har jag hållit det här så länge inombords och jag har inga riktiga vänner att prata med...

Jag har två underbara barn (1,5 år och drygt 3 år) och en underbar man sedan 8 år tillbaka som verkligen gör allt för att ta hand om oss och för att vi ska må bra..

Inget av barnen går på dagis än utan är hemma med mig på heltid. Största barnet börjar i Augusti på dagis och minsta börjar Aug 2009. Det har helt varit mitt beslut att ha dem hemma länge och jag tror verkligen att barn under 3 år mår bäst hemma.
Mannen jobbar och är borta 7.30-17.30.

Innan minstingen kom så trivdes jag verkligen hemma. Jag kände mig som en superMamma som verkligen var engagerad i mitt barn.
Sen kom minstingen till världen och det gick bra första 7 månaderna, men sen började minstingen att ta plats vilket storasyskonet mycket normalt reagerar negativt på och konflikterna dem emellan var ett faktum.
Jag känner mig otillräcklig när barnen vill olika saker.
Och stora barnets trots och humörssvängningar får mig att helt tappa sugen. Dessutom är stora barnet väldigt krävande.


Min man är verkligen underbar på många sätt, men han är också trött och sliten precis som jag och vi har absolut ingen egentid alls, förutom någon timme på kvällen ibland. Oftast så går vi bara förbi varandra hemma - en påväg till ett gråtande barn och en till tvättmaksinen eller liknande. Vi ser liksom inte varandra längre.
Visserligen pratar vi öppet om detta och både han och jag försäkrar varandra om att vi fortfarande älskar varandra men inser att de här slitiga småbarnsåren inte ger utrymme för mycket romantik tyvärr.
Men någonstans i mig gnager en ständig oro över att han innerst inne faktiskt tröttnar och kommer att söka kärlek och romantik på annat håll.
Sexlivet är helt dött pga min uteblivna lust och den har jag inte sett röken av på 3,5år.. Bra perioder har vi sex kanske en gång i månaden och sämre perioder kan det gå uppemot 7 månader mellan gångerna. Men när vi väl har sex så är det kanonbra. Men min lust finns som sagt inte.
Ofta känns det som om vi mest är vänner även om vi älskar varandra.


Jag har alltid haft mycket moodswings, men nu är det extremt. Ena sekunden vill jag bara skrika ut till hela världen hur lycklig jag är som har två underbara, friska, vackra och intelligenta barn och en underbar man som tar hand om mig.
Nästa sekund vill jag bara gråta över att barnen bråkar, jag inte har några vänner (bara 2 mer bekanta som jag umgås med..).
Känslorna svänger ofta från minut till minut eller från timme till timme. Ibland från dag till dag, men jag kan inte påstå att jag har långa depressiva perioder utan svänger snabbt i humör. Så snabbt att jag inte hänger med själv.
Det känns så märkligt att Ena sekunden vill jag kasta mig om halsen på mannen och säga att han är underbar och andra sekunden fundera på skiljsmässa, eller iallafall hur det skulle vara att leva med en annan man.

Mitt tålamod är icke-existerande numer och det händer ofta att jag tröttnar på barnens gnäll och hela mitt liv kan kännas överväldigande och övermäktigt plötligt. Det resulterar ofta i att jag går och är grinig mot barnen eller ibland skriker eller höjer rösten åt dem "Nu får ni fasiken lägga av. Jag ORKAR inte mer!!" Vilket i sin tur resulterar i ännu mer ledsna barn och en Mamma fylld av ångest som känner sig som en ännu sämre Mamma...

Jag har också fysiska symptom som jag själv misstänker kan vara ångest? Hjärtklappning, overklighetskänslor och ganska svår dödsångest, hypokondrisk, känslan av att jag inte får luft trots att jag tycker att jag andas normalt, tryck över bröstet och förlamningskänslor i delar av kroppen.
Dessa symptom kommer oftast oväntat och oftast på kvällen när jag sjunker ner i soffan eller när jag ska gå och lägga mig.

Det känns helt enkelt som att hela mitt liv är mig övermäktigt just nu och jag vet inte hur jag ska vända den här onda spiralen.
Jag vill ha tillbaka min livsgnista, men börjar undra om det är så att jag kanske faktiskt lider av en depression eller liknande?
Vart vänder jag mig för att få hjälp?
Husläkarmottagningen där jag bor är helt värdelös och dit vill jag helst inte gå.
Ska jag gå ensam eller ska vi gå till någon familjerådgivning?
Kan det vara så att jag har en depression som behöver medicineras?

Blir så tacksam för ett svar från någon!