iian

Problematiken

Jag har haft flera depressioner i mitt liv. Den första drabbades jag av redan som barn, innan skolåldern, som jag kommer ihåg. Andra depressionen drabbades jag av i tonåren och då hade jag tappat tron på framtiden och kände att jag inte vilja leva. Är idag 50 år och har haft ett antal depressioner under mitt vuxna liv. Den två senaste ganska svåra, eller mycket svåra måste jag faktiskt säga eftersom risken för att inte överleva varit ganska stor. Så jag kan nog säga att de har blivit allvarligare med åren.


Den sista depressionen jag fick drabbades jag av för ca 5 år sedan, då var jag inlagd på psyk vid två tillfällen. Den depressionen övergick i utmattningsdepression och det tar tid att komma ur den. Det var första gången jag blev sjukskriven p g a depression och efter ca 1,5 års sjukskrivning fick jag sjukersättning vilket jag kommer att ha ett tag till framöver.




Nuläge


Idag lever jag med en sänkt sinnesstämmning i nivå på gränsen till lindrig depression. De största problemen som återstår har att göra med utmattningen. Jag lider av koncentrationsproblem, svårt att fokusera, minnesförlust och trötthet bl a.


Jag har en vilja att bli frisk. Så jag lever väldigt målmedvetet idag och jobbar verkligen för det. Tror inte att jag kommer att hamna i någon djup depression mer. Jag har lärt mig att hantera svackor och jag vet när jag närmar mig ”riskgränsen” så att säga. Så jag är inte rädd för att hamna där längre, känner mig kanska säker. Det har varit ett hårt arbete och med andras hjälp hade jag inte varit där jag är idag.


Orsak


Min start i livet blev inte så bra. Jag föddes oönskad kan man säga. Jag har två äldre syskon och en tvillingsyster. Min mamma visste inte att hon väntade tvillingar föränn på förlossningen. Det blev en svår förlossning och mamma gick in i en psykos. Hon accepterade aldrig att hon fått två barn. För att göra historien kort så ledde det till besvärliga mönster i familjen.


Mamma blev sjuk. Pappa tog hand om mamma och det äldsta barnet som då var 5 år fick tidigt mycket ansvar. Ja, faktiskt ett vuxenansvar i familjen. På något konstigt vis blev pappa och äldsta barnet de vuxna i familjen. De har alltid haft en speciell relation.


Jag tror att det har funnits skuldkänslor med i spelet som mamma drabbats av. Pappa och äldsta barnet har då skyddat henne. Och blickarna har hamnat på tvillingparet. Där hanmade även skulden, kanske för att vi var två och det var det som gjorde mamma sjuk.


Så gick åren. Jag och min tvillingsyster blev väldigt hänvisade till varandra. Vi blev i mycket behandlade som en person. Det var hon som blev den person jag knöt an till redan som spädbarn. Hon blev min trygghet. Som barn var jag väldigt beroende av att ha henne vid min sida. Det är klart att det inte alltid var så bra.


Skolan försökte att ändra på vårt beroende. De planderade att sätta oss i olika grupper i skolan. Men själva fick vi inte information om vad som pågick, varken jag eller min syster har minnan av det. Så vi fortsatte att gå till skolan samtidigt. Vi var inte mogna för separation. Så planen fungerade aldrig. Vi fortsatte i samma grupp och samma klass. Först när jag gick på högstadiet skaffade jag mig egna vänner utan min sister. Det var början på min frigörelse från henne.


Allt det här har lett till svårigheter. Jag lärde mig tidigt att inte vara till besvär. Jag bad aldrig om något, vände mig inte till mina föräldrar när jag t ex blev sjuk. Jag blev ganska osynlig i familjen.


Utåt sett såg det nog inte så konstigt ut. Jag var ett snällt barn som inte krävde nåt. Trotts det har jag fått höra att jag har varit det besvärligaste barnet i familjen. Och så kan det nog bli om skuldkänslor vaknade till liv bara för att jag fanns där.


Jag gick så in i vuxenlivet med en massa svårigheter. Jag hade svårt att hävda mig själv, visste inte ens vem jag var. Jag hade inget eget värde, ingen självkänsla och mycket dåligt självförtroende.


Så konstigt var det ju inte att jag hamnade i depression. Jag fanns här i världen men jag kände inte att jag hade något berättigande. Trots att jag försökte hitta min rätt att få finnas så klarade jag inte det när påfrestningen blev för stor av yttrehändelser och depressionen var ett faktum.


Behandling


När jag drabbades av den senaste depressionen, som ledde till utmattningsdepression, blev jag inlagd på psyk vid två tillfällen. Jag tog emot medicin för första gången. Först provade jag Remeron men jag fick så mycket biverkningar av den. Så senare byttes den ut till Zoloft och medicin för att kunna sova.


Jag kan inte säga hur mycket medicinen har hjälpt mig, den hjälpte nog mig då när jag mådde som sämst men den har ju inte tagit bort depressionen eller risken att hamna där igen. Däremot märkte jag medicinens påverkan när jag trappade ner på den. Det fick ta väldigt lång tid, små små minskningar en gång i månaden. Ibland fick det gå flera månader utan nedtrappning.


Jag blev även erbjuden att vara med i depressionsgrupper. Först en som handlade om depressioner och jag fick lära mig en hel del om hur de kan bete sig och olika hjälp som finns att få.


Den andra depressionsgruppen jag var med i har betytt väldigt mycket för mig. Det var ingen terapigrupp men den utgick ifrån kognintiv teori. De ledare som fanns med var inte utbildade terapeuter. Vi fick lära oss hur tankar o känslor påverkar varandra. Vi fick lära oss att identifiera automatiska negativa tankar och se hur de påverkade oss och så ersetta dom men alternativa tankar.


Det här har jag haft stor användning av och det har hjälpt mig mycket.


Jag fick även möjlighet att gå i terapi under den här perioden. Men jag kan inte säga att det hjälpte så mycket då.


Förra sommaren genomgick jag en utredning som försäkringskassan begärde. De som utredde hade en massa förslag på hur jag skulle kunna bli hjälpt. Men mågon ytterligare hjälp har jag inte fått. Syftet med den utredningen var att ta reda på hur min arbetsförmåga såg ut. Så det var anledningen till att det inte ledde till något annat.


Självhjälp


Jag och min tvillingsyster hade mycket stor nytta av varandra efter vår frigörelse. Vi kunde vara ett stöd för varandra. Vi hade ju mycket samma erfarenhet trots att våra roller skilde sig lite från varandra. Vi har även lite olika minnen och vissa saker har vi tolkat olika och har haft olika betydelse för oss. Men vi har för det mesta kunnat vara ett stöd för varandra när vi har behövt det och det har varit otroligt värdefullt.


Mitt intresse för att hitta ett berättigande här i världen har funnits hela mitt vuxna liv. Jag började tidigt att läsa psykologisk literatur av olika slag. Det har jag gjort hela mitt vuxna liv. Mycket har jag lärt mig på vägen.


På 90-talet började jag med meditation som haft viss betydelse för mig. I slutat på 90-talet har jag arbetet mycket med Martin Lönnebos frälsarkrans. Det var något jag levde med varje dag i ca två års tid. Den har hjälpt mig otroligt mycket. Jag lärde mig att sätta in hela mitt liv någonstans. Allt hade sitt berättigande. Och allt jag var med och och upplevde hade sin plats. Här började jag bygga upp min självkänsla. Jag läste de böcker som Martin Lönnebo skrev i ämnet. Jag mediterade över hans texter och som sagt var levde med frälsarkransen.


År 2004 åkte jag på en retreat som även den fick stor betydelse i mitt liv. Det var en 8-dygns Ignatsius retreat. Jag har alltid haft svårt med min historik och på den retreaten så fick jag, kan man säga, allternativa rötter till min privata historia. Och det här har hjälpt mig med att kunna släppa min bakgrund, den finns där men jag har kunnat släppa den och gå vidare på ett sätt som jag inte kunde innan. Mitt behov av att älta allt gamalt försvann. Det var så himla skönt. Jag mådde gott.


Idag arbetar jag med en metod som är en blandning av kognitiv teori och mindfulness. Jag leve med en bok med titeln ”MINDULNESS, EN VÄR UR NEDSTÄMDHET”. Den hjälper mig ytterligare att arbeta med mina tankar och nuet och hur det påverkar mitt mående.


Jag har även gjort något som var väldigt drastiskt för mig. Det var att flytta ut på landet till torpet. Bort från staden, långt till alla jag känner. Nu har jag skogen och min hund nära. Jag hade svårt att komma längre när jag bodde i stan. Det var så mycket som jag blev stressad av. Här hittar jag det lugn som jag behvöer, det sista jag behöver hoppas jag för att kunna bli helt frisk. Jag flyttade hit till torpet 1 maj så det är ganska nytt för mig.


Framtid


Framtiden ja, den ser jag fram emot. Vad den kommer att föra med sig det vet jag inte nu. Det enda jag vet är att jag vill bli frisk.


Forum


Forumet här på treapisnack hoppas jag ska betyda något för mig. Men jag vill också kunna betyda något för andra. Det är något som är väldigtd viktigt för mig. Det är så att vi alla har ett berättigande här i världen och jag vill arbeta för det. Vi är alla beroende av varandra, vi påverkar alla varandra och vi behöver varandra oavsett om vi förstår det eller inte.


Ibland, eller ganska ofta faktiskt så möter man människor som lever som att vi inte har med varandra att göra. Jag har också haft det synen tidigare men det har jag inte längre.


Mer om det vi nåt senare tillfälle kanske.


Det var lite av min berättelse


Hälsningar iian