Instinct

Idag på T-centralen så var perrongerna överfyllda med kära par. Överallt stod unga, väna, lättklädda tjejer i vita linnen och blont hår, och hånglade med vältrimmade matchande unga killar, som var sådär lagom hårda och mjuka. Det var som om ett avsnitt av Beverly Hills 90210 hade spytt på perrongen.

Jag finner mig ofta bitter över denna syn. Det är ju en fet påminnelse om ens egna ensamma vardag. Aldrig har jag kunnat se på något av dessa par och glädjas. Och det känns som jag är ganska ensam om detta. Antingen är alla glada för deras skull, eller så reagerar de inte. Medan det alltså sticker i ögonen på mig nåt så djävulskt. Mindre attraktiva par har jag inget problem med. DÄR kan jag motsägelsefullt nog känna glädje för deras skull. Men inte när jag ser i mina ögon snygga par.

* Kanske ser jag att de snygga paren inte haft särskilt mycket motgångar, glidit runt på en räkmacka (jo, det GÅR oftast att se i deras ansikten, tro mig...), och det är därför som jag upprörs.

* Kanske vet jag att de vackra tjejerna skulle nobba mig utan att blinka (Jo igen, det går OCKSÅ bra att se, snälla, inga kommentarer om förutfattade meningar, jag har hört dem alla förut...) och det är därför jag inte kan unna dem lycka.

* Kanske är jag svartsjuk för att någon annan får vara nära dem.

More importantly, vad gör man för att känna sig neutral nästa gång ett vackert hånglande par ockuperar terrängen?