Det finns kanske ingen hjälp att få, men för det betyder det inte att det är hopplöst. Jag har också legat på psyk, massvis av gånger, och fått höra att de inte kan hjälpa mig och att jag snart skulle dö. Men jag överlevde, kanske på ren jävulskap och kanske för att jag hittade en styrka i mig själv. Och sanningen är den, att oavsett om det finns hjälp att få eller inte, så är det vi själva som måste gå vägen upp och möta skiten. Det är du som håller i kniven och också du som måste sluta skära för att få ett stopp på det. Jag började skära år 2000, slutade 2007 (i januari) och har inte skurit något sen dess. Det var en fruktansvärd väg att gå, men det gick. Och jag lever, trots att jag egentligen skulle ha dött våren 2007.
Jag lever, för att jag själv valde att leva.
__________________
*
~*~Varje misstag är en möjlighet till förändring~*~
*
|