Hejsan, jag skriver här eftersom jag undersöker om de besvär jag har kan förklaras med någon form av humörs-sjukdom.
Jag har även skrivit en post i den generella forumdelen och fått goda svar, men jag vill försöka utveckla mig mer.
-Jag har alltså perioder där jag känner mig upprymd, energisk och laddad. Jag känner mig som en kompis i mängden bland människor och får även känslan av att jag står "över medel" ibland. Jag gillar att konversera och det ger mig energi. Det mesta känns positivt, roligt och intressant och jag kan utföra dagens bestyr med motivation och glädje. Det är som om jag upplever ett slags rus. Bara jag tänker på olika saker jag kan ta mig till med så känner jag glädje inför det... när jag andra dagar inte finner detsamma alls lika roligt. Nästan som att ha ett amfetaminrus, då allt som finns är kul och ger energi o glädje. Jag känner mig oftast väldigt avslappnad och lugn. Jag har också väldigt lätt till skratt. Detta är en beskrivning av mig i mitt bästa läge, vilket känns som det förekommer mera sällan än mitt sämsta läge. (det är inte bara av och på, jag har mellanlägen också)
-Sen har jag negativa perioder där jag känner mig energilös och glädjelös. Ingenting känns roligt att göra och det känns som om det inte finns något "jag". Jag finner ingen glädje i att prata med andra människor och jag får mestadels "göra mig till" för att verka intresserad av vad andra har att säga. Allting kännas bara väldigt ointressant. Sociala umgängen gör mig under dessa perioder väldigt trött, vilket kan bero på att jag får "pressa" ur mig allt jag ska säga. Jag får otroligt många omotiverade negativa tankar och känslor i umgänge med andra, det rent utav sprutar utav dem. Tankar om att människor tänker negativa saker om mig, att jag är konstig, tråkig, ointresserad, svag, dum, mm. Det är som om jag speglar mina egna negativa känslor i omvärlden. Denna trötthet gör sedan att jag får ännu svårare att umgås socialt, ännu fler negativa tankar föds. Det är som att uppleva "bakfyllan" av ett amfetaminrus. Jag svettas oftast väldigt mycket i armhålorna och jag får mycket gaser i magen så jag måste ofta springa på toaletten för att lätta på trycket. (jag skrattade lite när jag skrev det där)
Värt att tillägga är dock att jag varit i en positiv period, som det känts, men sedan efter en rad sociala aktiviteter ändåst hamnat i en negativ dal. Det talar en del för att det trots allt är något annat som avgör det hela än bara min "period". Är det hela socialfobiskt beroende iallafall eller är det en kombination? (något stängd fråga)
En annan tanke kan helt enkelt vara att jag enbart har ett svängigt humör och att, när jag är på gott humör, inte försvinner ned i mina negativa tankar och känslor. Detta i sin tur leder kanske till att jag i dessa tillfällen upplever mig som "starkare" och mer kapabel att njuta av sociala situationer. Vice versa då, när jag är på sämre humör. Det jag läst om bipolär sjudom tex är dock att det verkar vara långt mer större skillnad mellan berg och dalar är vad det är för mig. Jag hanterar ju trots allt av att leva ett hyffsat normalt liv. Om man bortser från att jag har otroligt svårt att få en partner, eftersom jag har riktigt sota problem med långa sociala/intima förhållanden. Jag hoppas verkligen att allt egentligen beror på social fobi och att det fixar sig om jag går den vägen.
Verkar det jag beskrivit här som något man kan uppleva om man har Cyklotomi eller nåt bipolärt?
En ny tanke jag har är att det faktiskt inte är berg och dalar alls. utan egentligen bara dalar, men topparna upplevs bara som toppar pga att de är högre än dalarna. Egentligen kanske det bara är ett normalfall. Trots allt så är ju mitt beteende normalt när jag har mina "toppar". Jag läste precis om Dystymi, kan det vara en annan möjlighet?
Som vanligt en lång och tjatig post, som förhoppningsvis någon orkar läsa.
Tack på förhand.
/Thomas