mamma g

hej
jag har en son som är drygt 20 som bor hemma. När man tittar i backspegeln kan man nog säga att symtomen kom någon gång under mellanstadiet och blev med tiden succesivt värre. Han var en mer än lovligt en livlig grabb som liten, full i hyss och bus, dock inget illa menat. När man ser på foto så lyser och glittrar det i hans ögon. Någonstans på resan släcktes ljuset av vem/vad och inte riktigt när det skedde har vi ingen aning om vare sig han eller vi andra i familjen. till en början tror jag att vi alla slappnade av och njöt av lugnet och friden som la sig hemma och vi trodde nog att han helt enkelt hade blivit lite äldre och mognat. Ingen hade en tanke på att det var något som kunde utvecklas till något negativt.
grundskolan gick bra men efter första året på gymnasiet så slöt han sig mer och mer innåt, stängde in sig på sitt rum och tog avstånd från oss andra. Jag trodde att det hade att göra med frigörning från oss föräldrar och att kompisar blev viktigare.
allt eftersom kompisarna började att hänga ute och blev intreserade av tjejer tillbringade min son mer tid framför datorn. Det blev högre och högre frånvaro i skolan och när jag pratade med honom kröp det fram att när skolan planerade redovisnings arbeten föll min son ner i som han beskrev ett stort svart hål. Allt runt honom blev svart och han såg dagarna i ett tunnelseende fram till dagen D. oftast sov han inte de sista dygnen och åt sin mat på sitt rum. Han kallsvettades, hjärtklappning och hade svårt att andas dvs riktig panikångest. självklart skolkade han den dagen redovisningen skulle ske och fick ännu mer ångest för att han visste att förr eller senare skule skolan höra av sig till mig. Mig höll han spklart helt utanför detta, jag var lyckligt omedveten om hans skolk och höga frånvaro då han sa eller att han for till skolan med bussen varje dag och kom hem i rätta tider på eftermiddagarna.
När han äntligen berättade för mig hur han mådde tog vi tillsammans kontakt med skolsköterska, rektor och mentor på skloan och bad om råd och hjälp för han vill verkligen klara skolan. Hjälpen vi fick var att rektorn förklarde som under ett polisförhör att hennes lärare inte hade tid att ödsla så mycket vare sig tid eller arbete på en så oduglig och lat elev. Min son ville trots detta gå om ettan och ge utbildningen och sig själv en chans. Mentorn lovade att han skulle få slippa de muntliga redovisningarna och vi började om på ruta 1 vid höstterminens start. Detta funkade ett par vckor sedan ställde andra lärare krav på muntliga framträdanden och rektorn sa att om han skulle klara sig i vuxen livet fick han lov att ta sig i kragen. Då hoppade han av utbildningen och stannade hemma till hösten året därpå.

Nytt försök för 3 dje gången i årskurs 1 nu på en annan linje. Det funkade i nästan 2 år men inte längre. För att göra en lång historia kort så sitter han fortfarande hemma och är nu 22 år, ingen utbildning, inget arbete, ingen ekonomisk ersättning från något håll då han inte står till arbetsmarknadens förfogande. Hur skall han kunna det när han knappt kan gå in en affär och köpa snus. Han har gått ner 10-14 kg senaste året och mår som ni förstår inte särskillt bra. Han gick till socialen i höstas (berättade efteråt att han inte ens kom ihåg vad de sa, han såg munnen röra sig och hörde ljuden men förstod inte orden) .
Fick arbetskrav och hamnade på ett ställe med drogmissbrukare och började med hasch tillsamans med dem, fick en grupp tillhörighet. Tur är att vi har en bra relation och när detta uppdagdes sa jag att han inte behövde gå dit mer för ett snitt bidrag på ca 20-25 kr/h som det blev när vi räknade ut arbetstiden mot bidraget Har han hållit sig från droger till 21 års ålder känns det inte Ok att hamna där för det priset. Banklån för mig blev "räddningen" för oss ett tag.

Pga SF har han svårt/ omöjligt att ta kontakt med olika instanser för att få hjälp och jag har frågat honom om han inte vill ha hjälp från psykolog/kurator massor av gånger men han har vägrat i alla år.
I jan -08 kom han och sa att nu förstod han att han behövde hjälp innan han gick under, han såg ingen annan lösning längre.
Det var lättare sagt än gjort först 1 månads väntetid på vårdcentral, provtagningar och återbesök, totalt 3 mån. Ingen medicinsk behandling förrän efter psykolog kontakt, ytterligare 3-4 mån väntetid + semester. Till hösten ska han få en tid dvs upp till 8-9 månader innan han får hjälp. Vi/jag protesterade och det hela slutade med att han fick börja med T Mirtazepin och telefonkontakt med läkaren på vårdcentarlen var/14dag. Efter 2 dagar med medicinskbehandling var han färdig att kasta sig framför ett tåg, låg i fostrställning och grät så tårarna trillade. Har nu behandlats i ca 2.5 vecka och är helt fri från sucidala tankar och är kanske lite mer på G. Men en lång väg kvar så klart.
Nu har han skrivit på fullmakter så jag kan föra hans talan med ex. arbetsförmedling, försäkringskassa och socialen och nu verkar det som om det kanske löser sig lite för honom. De har lovat att hjälpa till med olika program/stöttning när han kommer så långt att det är dags att börja prova att komma ut i arbetslivet. Kravet på att stå till arbetsmarknadens förfögande har nu lagts på hyllan och fokus liggar på att hjälpa honom b.la ekonomiskt, utbildning och på att träna i olika sociala sammanhang.

Det jag undrar är vad jag kan göra för att hjälpa honom utan att stjälpa, det är en attans balansgång. Många av mina vänner där ibland hans pappa tycker att jag får skylla mig själv som inte har slagit näven i bordet och ställt krav på honom. Att det är mitt fel att det är som det är och att han bara är lat och utnyttjar mig för att slippa undan. Nu har han två syskon som båda gör "rätt" för sig om ni missförstår mig rätt och de har vuxit upp under samma förhållanden. Han har fått diagnosen Social fobi och självklart förstår jag att jag har en del i detta även om vi inte kan räkna ut vad mer än att jag är för snäll.
Har ni några råd och tips vad vi här hemma kan hjälpa honom med tar vi tacksamt emot dem. Jag önskar er all lycka till, för det är inte lätt det vi går igenom, alla på sitt eget vis med sina egna upplevelser.

vänligen mamma G